Upplevelsen av att inte höra till majoriteten, att upplevas och bli behandlad som annorlunda var min gamla rädsla. Nu är det som det är med den saken och jag är glad för det!

Jag har alltid fått kämpa med att inte blivit hörd…. Men nu har jag med funnit min inre styrka efter många års sökande, så nu lyssnar jag mer på mig själv, och fösöker att förstå att det är viktigast. Att lyssna på mig själv inifrån …. ( Om ni missförstår mig rätt..)

"Livrädd"… Tack och lov finns det inte längre något som jag är "livrädd" för. Men jag har mina svagheter, och mina främsta akilleshälar är sorg och smärta.

Jag (liksom så många andra) kommer från ett dysfunktionellt uppväxthem i mycket kaos och smärta, och jag blev en "sorgebärare". I hela mitt liv har jag burit på bördan Sorg. Även fast livsglädjen också sprudlat inom mig, ibland mera, ibland mindre, ibland inte alls…

Sorgebärare blev jag nog för att jag inte alls visste hur jag skulle hantera denna enorma svarta smärtsamma börda utan gömde den väl inom mig. Där satt den som en stor svart magnet, och drog till sig mera sorg, och växte som en sjuk varfylld böld. Till slut sprack den, så som bölder brukar göra.

Sakta börjar jag försöka lära mig klara av känslan sorg och känslan smärta (både psykisk och fysisk). Försöker lära mig att VARA i den, acceptera och vara, inte bli rädd och promt måsta GÖRA något, åtgärda - utan vara.

Detta är min akilleshäl, och fortfarande mina rädslor som jag sakta börjar lära mig att acceptera.

Det kan yttra sig så motsägelsefullt att jag blivit lycklig över att vara ledsen!  Bara rent äkta ledsen, fylld av en ovan sorg över något som hänt, och inget mera.

och för mig blev triggern, till att få tillbaka förmågan att gråta, att jag började hos min psykolog. Jag minns när jag grät sista gången, som 6-åring och när jag var 32 så kunde jag äntligen släppa taget om min kontroll. Jag grät nästan oavbrutet, i ett års tid. Det var både förlösande, läkande och helande. Tänk vad underbart att få tillgång till sina känslor, igen. Att bli en HEL människa, precis som alla andra.

#4 "Att bli en HEL människa, precis som alla andra."

Min vän  Det finns inga "hela människor". Liksom det inte finns något som är "fullkomligt". Det är bara en chimär; människans dröm. Främst är det den sårade människans dröm…

Det finns "bara" människor som är mer eller mindre kapabla att leva med sin ofullkomlighet, och klara sin trasighet. Till stor del handlar det om att lära sig att leva!

Livet är orättvist!

(Fast om vi visste och förstod andra människors svårigheter och felbarhet och hemliga inre smärtor skulle vi se att det inte är så väldigt orättvist som det kan tyckas vid en ytlig översikt)

Somliga människor föds till att inte ges möjligheten att lära sig hantera livet på bra vis. Det finns inga läromästare, det finns inga förebilder, det finns bara kaos, och andra människor som själva aldrig fick möjligheten … osv.

Överlevnadsmekanismerna sätts istället i funktion, för först av allt går Livet. Och vi överlever!!

Sedan, när vi överlevt (egentligen när vi blivit vuxna), är vårt djupa behov att själva lära oss de bättre fungerande livs-verktyg som vi inte vet existerar. Det är svårt. Rädslan och ångesten vi måste möta och gå igenom, ställer hårda krav på vårt mod och vårt livsmod.

Det "lustiga" i det hela, är att när vi lärt oss det, blir det "enkelt"!

 Livets svåra enkelhet.

#4 Lightseeker: Gråta. Hans sa åt mig i söndags du behöver inte veta varför du gråter, gråt bara. Det sa du också när vi träffades.  Så jag försöker gråta och inte tänka. Hur är det med din ilska? Släpp fram den. Nu när du rensar hemma rensa i dina känslor också samtidigt. Gråt och bli arg. Det är knepigt nu är allt som satt mellan skulderbladen borta, troligtvis jag själv som lagt det på mig men efter samtalet och andningen med honom så släppte en massa. Ja ok det är en hel del kvar men nu går det åtminstone framåt. Låter jag helknäpp? Ja men det bjuder jag på :-)

jag har alltid varit och kommer nog alltid vara livrädd för att förlora personer jag älskar. Jag komemr ibland på mig själv med att tänka på hur livet hadde varit om personer i min närhet inte funnits och kan ibland driva mig sjlv till tårar genom rena fantasier…

gamla rädslor, som till viss del hänger kvar är ensamhet. Vilket ju även har en del med det jag skrev innan att göra. Ensamhet var nog min största rädla förr och är nog en av dom största ännu. Fast ändå mindre än vad den var.. om ni förstår? ;)