Jo det är helt rätt! En balans tror jag är viktigt. Och ge ska man göra för att man vill göra det, inte för att man vill ha något tillbaka.

Allt vi ger ut kommer igen, det tror jag absolut på. Om vi gör gott är livet gott, det säger ju egentligen sej själv. Och visst, att bara ge utplånar i längden (om man inte får något igen lr. kan ta emot något- som du säger!). Någonstans måste man ju ha respekt för sej själv också och inse att man är värd det bästa:)

ååh, vad intressant : det är alltså pga. brist på självrespekt, som man har svårt att ta emot utan att ursäkta sig, tänkte du

Jo jag tror det. Hade själv otroligt svårt att ta emot förr då jag var yngre. Trodde först det var uppfostran. Men hu vad dumt att skylla på den. Man har ju ett eget ansvar för sitt välmående oxå. Jag tror att den dag man inser att man är värd det bästa (precis som man tycker att alla andra har) så vet man att man är värd gåvor från sin omgivning.Dessutom förstår man att de bryr sej om en och det är därför de ger. Då är man även öppen för att ta emot deras kärlek. För det är just det det handlar om någonstans….älskar man sej själv tillräckligt?

Det kan ju vara så att man upplever att någon ger så mycket att man inte mäktar att ta emot utan att uppfyllas av känslan av skuld. Nära människor kan då man öppet redovisar sina känslor se helt oförstående på problemet och utbrista; Varför? Du som ger mig så otroligt mycket! Och själv får man då något mycket viktigt och förunderligt att tänka över.

#3, jag älskade mig aldrig (under uppväxt och inte som vuxen) känslor av skuld och skam och äckel mot min egen person, överskuggade allt i mig och omkring mig. Ingen hade ju älskat mig, hur i all sin dar skulle jag då tycka att jag var värd att älskas. Det har tagit ett  halvt liv, men nu är jag där och allt är så upp och ned på, och nytt och annorlunda. Det är precis som två paralella världar, min inom mig, och den därute, där ni andra har varit.  Jag har bara varit en skuggvarelse, som glider genom livet. Men nu är jag mitt uppe i allting. Mer närvarande och levande än många sk. normal-uppväxt-människor är. Men genom mina dagar skymtar det många närvarande och empatiska människor förbi, i vardagen. Dom är också totalt här och tar för sig av det stora undret som livet är.

#4 det är ett vidunderlligt äventyr att hela tiden ha förmågan att upptäcka nya sidor inom sig själv; när man äger förmågan till ödmjukhet och att våga möta sina egna svagheter, då finns hela tiden möjlighet till utveckling där.

Jag själv skäms så oerhört när jag upptäcker en svaghet i min egen personlighet, så jag skäms, går undan och blir tyst. Så småningom så kanske jag kommer såpass långt att jag kan ta itu med närkontakten till den andra människan för att samtala kring det, omedelbart, istället för att som nu, slinka iväg med svansen mellan benen, som än skygg räv.

Jisses vad bra ni skriver

oops, tackar som bjuder, Jag suger i mig och växer, På längden och på bredden

Och ändå fler dimensioner!

Jag känner igen mig så väl i det ni skriver har bara lite svårt att uttrycka det. Känns så skönt att det kommer en tråd om det jag läser och funderar. Bra initiativ av er häxor

#9…. så skönt att det kommer en tråd om det jag läser och funderar,,,,,, du gör mig nyfiken nu inca, vad är det du läser som påminner om detta?

Det skulle stå Känns så skönt att det kommer en tråd om det, jag läser och funderar *asg* jag hade nog lite bråttom som vanligt när jag skrev det.  Jag läser och tar till mig det ni skrivit.

Snurr-Maja

oops det var det där lilla kommatecknet som kom bort förstår jag.

#3 om man älskar sig själv oerhört, och sätter sina egna värden högre än resten av ens omgivnings behov, vilket jag känner flertalet populära människor som gör, hur kan det då komma sig att människor krälar kring deras fötter. Dom är inne, framgångsrika, charmiga (och falska), smickrande (och oärliga i sina uppsåt) är folk helt blinda, för att dom är populära. Eller vilda bara sola sig i deras glans, för att slicka deras stövlar och kunna säga att: det är min vän.

Jag fattar det inte, för jag har alltid haft förmågan att se rakt igenom detta. Vad tror ni är anledningen och har ni själva haft förmågan att se igenom detta spel?

Samt hur ser ni på idol/populär/kändisskap?

#12 Personligen tycker jag ju inte att man ska se sej förmer än andra och sätta sej själv främst. Utan inse att man är lika fin som alla andra

Min tro kring din fråga skulle kunna vara att om man är osäker själv, kanske man lätt söker sig en förebild. En människa som utstrålar självförtroende och ofta charm drar till sej andra oavsett om denne är falsk lr. ej. Denne blir som något slags ljus och dragplåster, inte sällan har personen kanske enorm humor vilket smittar av sej på andra.

Jag har träffat den här typen av människa  i sin "falska" form och "rena" (Ja det har varit MIN uppfattning/tolkning om personen, men behöver inte vara någon annans uppfattning/tolkning). Jag tror att oavsett vem personen är så dras man till den av en anledning. Kanske för att den har egenskaper man beundrar. Har hänt att jag drogs till en person jag idag inte kan förstå varför jag gjorde det. Men jag har förstått att han var min lärare. Jag lärde mej oerhört under den tiden jag kände honom. När man är uppe i det ser man ingenting, men tänker man efter såhär i efterhand förstår man massor!

Kändisskap….hm….varför?? (orka)

usch, vissa människor orkar man inte ens ha att göra med mer, Det enda dom ger ut är bara ondska, illvillighet, egoism, falska agendor. Sådana vill man bara ha bort ur sammanhangen. Men hur gör man för att inte sjunka till samma låga nivå, själv?

14# Man har aldrig varit där. Och kommer aldrig att vara där.En ständig självrannsakan.

(Högmod går före fall)

Fast ibland kan det vara så att man inte orkar ge, utan behöver fylla på reserverna själv först. Jag tycker inte man är egoistisk för det. :)

Jag menar inte att du säger det, vill bara tillägga att det inte alltid är så enkelt. :)

Jag har ofta sett hur deprimerade människor blivit anklagade för att vara själviska. Men det är inte konstigt för dom MÅSTE tänka på sig själva först, annars dör dom inifrån.

Och att tänka på sig själv först betyder att man skapar en trygghet att ge till andra.

Och oftast är det dom som bara vill ha och ha som säger att man är egoistisk, för att man inte tänker på dom.

Också apropå skuld, är det inte så att man känner skuld om man tror att man inte kan återgälda det man får på något sätt? För om någon ger något till mig och jag vet att jag kan ge tillbaka något till den personen, då behöver jag inte känna skuld. :)

men om jag får något från en person som jag inte kan eller VILL ge något till, då känner jag skuld. Och då kanske jag ska välja att inte ta emot saken…eller så får man ta itu med det på annat plan.

Ja, det här med skuld skulle egentligen strykas ur vårt medvetande och vokabulär tycker jag. Skuldkänslor skapar så mycket onödigt slöseri på energi. Energi som man skulle kunna lägga på sig själv t ex, för  att må bra istället. Alla människor handlar ju utifrån sig och sitt, där de står just nu i livet, och alla så gör vi bort oss och gör misstag. Så varför kan vi människor inte ha överseende med det, och förlåta varanndra lite mera, särskilt när  någon annan - eller man själv " gör bort sig". Istället för att skuldbelägga varanndra  så snabbt, eller sig själv med för den delen….Ja ja, mycket funderingar har man….

#15, det var så visa ord, får jag lov till att citera dig och skriva att det är du som har varit födslomodern till dessa ord?

#18, så sannt så sannt, det där är något som uppstår runt omkring oss i vardagen, hela tiden

Intressant tråd detta. Jag tror att man måste börja med sig själv, att allt ska komma inifrån. Man börjar med att lära känna sig själv, vem man är och vad man vill i livet, man börjar gilla sig själv, älska sig själv t o m. Finns inte något egoistiskt eller själviskt med detta, om man med dessa ord menar något negativt. Det är var och ens ansvar och rättighet i livet att ta hand om sig själv och må bra inombords. Inte få förunnat, utan något som gäller för alla anser jag. Ingen är mer värd än någon annan, vi är jämbördiga bröder och systrar, jämbördiga med Jorden.
Sen kan man ge utifrån en trygg och lugn plats i sig själv. Man ger av kärlek och en vilja att ge, inte för att man vill ha något tillbaka. Visserligen så tror jag också på att det man ger ut kommer tillbaka till en, på ett eller annat sätt. Men att ge utan att förvänta sig något tillbaka är att vara sann, mot sig själv och andra. Förutsatt att man inte kommit överens med den andra om att "om du gör detta, så får du detta", osv. En slags byteshandel, men det är ju en annan sak.

Man ger inte en slant till en hemlös för att man vill verka ädel eller kunna berätta om det för andra, verka nobel. Utan för att i den stunden så kändes det helt rätt att göra det. Man lät ens inre vägleda, som jag tror man bör göra i varje stund i livet.

Detta med att känna skuld vid gåvor, är nog något som har att göra med att många inte kan ge eller ta emot förbehållslöst. Om alla kunde ge från sitt hjärta, så skulle vi inte känna skuld tror jag. Jag har själv känt skuld i olika situationer och är inte fri från det riktigt än. Men, numera om någon ger mig något som jag inte har bett om, så tackar jag för gåvan för jag är värd den. Tar emot den, utan förbehåll. Men, känner jag att personen som ger mig gåvan gör det för att han/hon vill ha något igen, så tar jag inte emot den. En sådan gåva vill jag inte ha, för den kommer inte från hjärtat.

En sak till angående gåvor och så. Jag läste en gång något bra, att när man får en komplimang av någon så ska man inte börja skruva på sig och bli genererad eller tycka att man inte förtjänar det: t ex "Åh, vilken fin klänning du har!" Svar: "Äh, den här gamla trasan!" Nej, säg istället; Tack! Se komplimangen som det den är; en gåva! :-)

Verkligen intressant tråd!

Liksom Tunrida är jag övertygad om, att man behöver utgå från sig själv.

Att ge, då känner man sig bra och tillfredas. Att ta emot, hur känner man sig då?

Om man kan ta emot, av hjärtat, då först tror jag att man också verkligen kan ge av hjärtat. Man behöver nämligen ha förmågan att ge sig själv. Ge sig …

Och tänk, vilken gåva det är, att av hjärtat kunna ta emot det någon annan ger en! Att bli glad över andras gåvor, gläder ju givaren, eller hur?

Kan man inte ta emot, är man nog allt en smula snål med sina känslor…

Tillägg: Istället för "snål med sina känslor" skulle jag vilja säga "obalans i sina känslor". Och därmed även obalans i sina energier, de negativa energierna dominerar.

Skam. Att känna skam när man tar emot en gåva. Då kan man inte "ge sig själv". För i grunden känner man ju då, att man inte är värd att få detta som är BRA, man ger inte sig själv tillåtelse att "vara bra", man kan inte ge sig själv den krediten.

#19 Lightseeker,-Jo det är klart, det var mina ord.

Förövrigt angående skuld så är det givetvis inte bra att att ha för mycket av den varan. Men en aning skuld är väl, åtminstone som jag ser på saken,samtidigt en förutsättning för att inte hänfalla åt hänsynslöshet. Det är ibland svårt med ord. Som till exempel SKULD.Ord är inte bara ord utan är också laddade med olika innebörd för olika människor. Det är inte lätt att vara opåverkad av sin egen kultur och utgångspunkt när man ska försöka beskriva tillexempel en ursprungsbefolknings världsbild där exempelvis ordet OND eller GOD inte existerar i deras språkbruk.

Bra sagt det där med komplimanger. Det tog mig drygt fyrtio år att begripa hur det kunde hanteras. Och det var min yngsta dotter som lärde mig det. När någon säger något fint till henne så strålar hela hon och säger : tack så mycket!

#23. Visst stämmer det som du skriver, Coturnix. All skuld är inte av ondo! "För mycket och för litet skämmer allt" säger ordspråket, vilket väl är ett annat uttryck för vikten av balans.

Skulden hos människor har ju också ett syfte i det sociala samspelet.

Likaså är ord bara "toppen av ett isberg", ca 90% finns under ytan och syns inte. Och när orden inte finns alls, ja då börjar det bli riktigt svårt.