Ja tyvärr har det varit så nästan hela livet men det går att förändra.

Man får se det som en utmaning och uppmaning Gudinnan gett en nu att inte tappa bort sig själv igen, det är en svår balansgång men det ska gå. Hon har gett en gåvan så nu får man se till att förvalta den.

vilken gåva, inca?

Gåvan att stå stadigt i sig själv, sina känslor och sina åsikter, att inte tro på allt andra säger till en, att gå in i sig själv för att hitta svaren och sin egen sanning. Hitta sitt eget värde och kärleken till sig själv. B la

inte tro på allt andra säger till en, där är nog min svaghet, du!

Ja så har det varit för mig tidigare men nu när man vet så funkar inte det längre….bara en själv vet sin egen sanning man kan få råd men man avgör själv vad man ska tro på, vad man känner är rätt.

lyssna på många råd,

gå på magkänslan, lysna på de små rösterna omkring dig. De små röster som viskar från bakom gardinerna, eller trädet som högt ropar ditt namn. Kryp nära barken och lyssna, känn och var närvarande.

Som gammelmor pilrot säger i Pocahontas

_Ay ay ay ya
Ay ay ya

Que que na-to-ra
Du ska snart förstå
Hör med hjärtan ditt
Så ska du förstå
Som en våg mot stranden
Vem har sagt vart den fick gå?

Hör med hjärtat ditt
Så ska du förstå
Så ska du förstå_

Ja LinaN så bra förklarat :)

oh, pocahontas, en sådan fin kraftkälla. Har du fler förebilder/inspirationskvinnor linan

Jag kom och tänka på en liten skrift i bokhyllan. Det är ord av Kahlil Gibran:

"…Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik,

/ Giv era hjärtan, men icke i varandras förvar, ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan.

/ Stå vid varandras sida, dock inte allt för nära, ty templets pelare står åtskilda. och eken och cypressen växer inte i varandras skugga./

Susanne

jaa! min storasyrra och hennes man fick en jättefin tavla i bröllopspresent. där står det en massa sånna visdomsord. fast det var ännu fler. 20 st typ. brukar alltid läsa dem när jag är där. sån fin present att få!

glöm ej att leva min vän, dagen som gick kommer inte igen……

denna texten inhandlade jag på utomhusmarknad av några hobby-hantverkare. Dom använde sig av en konstart som betydde spegelvänd skrift, på franska. Det är en gammal metod som man använde även här i sverige, när man ville tillverka en vacker tavla. Någon annan här, kanske vet vad konstarten heter på franska?

Det gäller att ha mod att vara den man är.

Och inte tappa modet för att man är den man är.

En liten kylskåpsmagnet som jag har och fösöker läsa och intala mig själv varje dag.

Hur väljer man tvåsamhet utan att tappa sig själv? Man arbetar för det. Jag tror det är en balans hela tiden.

Man ska nog välja att göra saker ensam ibland. Man måste inte vara tillsammans hela tiden.

Mitt problem har aldrig varit att jag kan göra saker själv, det är snarare tvärtom, jag vill hitta någon som vill göra något med mig. Något mer än bara sex, alltså. ;)

KLoka ord ni skriver här i denna tråd !!

Jag gjorde en gång en intervju inför Alla hjärtans dag med ett gulligt par som firade sin 50-åriga bröllopsdag (!). Jag frågade dem bland annat om hur de hade kunnat hålla ihop i så många år, om de hade några råd till andra.
De svarade bl a att det är viktigt att kunna göra saker på egen hand. Mannen brukade ibland ta husvagnen och åka iväg för sig själv ett tag och det tyckte hans fru var så bra, för då kunde hon sitta och dricka kaffe med sina väninnor ifred. :-)

Att inte tappa bort sig själv i ett förhållande..ja, det gäller att vara medveten om det tror jag, vaken så att man märker om det är på väg att inträffa. Veta vem man är, känna sig själv, lyssna inåt. Ha egna intressen, något man brinner för. Något som är ens eget, ha sin egen röda tråd. Tid för sig själv, där man bara tar hand om sig själv. Rå om sig själv helt enkelt.

Möta varandra lite så där halvvägs, men ibland har ju den ena det svårt och då får den andra kanske ge avkall på något. Man gör ju det gärna av kärlek till den andra. Men såklart handlar det om att båda är villiga att leva så. Det ska vara ett givande och mottagande förstås.

Att känna sig själv, tycka om den man är och inse att ens partner inte har ansvaret för ens egen lycka. Den skapar man själv och sen skapar man en gemensam lycka tillsammans. Man har ett eget liv, men man har också ett liv tillsammans med sin partner.

Det där med att "åh, du gör mig hel", "två blir en" osv är bara trams. Ingen annan kan någonsin göra dig hel, det är bara att inse. Du är redan hel i dig själv, det gäller bara att se det. Du bär Enheten, Gudinnan inom dig.

#15, när du spaltar upp allt det essentiella så där, så känner jag direkt, att det kräver en människa med: mycket erfarenhet, många misslyckanden, mycket övande osv. för att nå fram dit, och i sådana fall så skulle det förklara varför såpass många människor måste gå igenom flera förhållanden och mycket personlig utveckling i livet, för att nå fram till att lära känna sig själv. Innan dess är det knappast möjligt att få ett bra förhållande, har jag fel?

#16. Hej Lightseeker. Åtminstone i mitt fall har du rätt.

På grund av yttre och inre faktorer (miljö och arv) har jag varit sen i min känslomässiga mognad. Det har gett mig många svåra smällar, inklusive en hel del "olyckliga kärlekar", passioner (på gott och ont), samt kraschade relationer av olika slag. (med tyngdpunkt på "krasch")

Men jag har aldrig gett upp, även om det känts så ibland, och jag har sökt både utom och inom mig, målmedvetet, även om jag inte vetat vad jag sökt, eller snarare inte vetat var jag skulle komma fram.

Min verkliga hjärtevän fann jag "sent i livet", för tio år sedan. Min djupa bestående kärlek förundrar mig fortfarande och gör mig djupt lycklig - och en smula rädd… Att älska gör en sårbar, och jag är inte van att vara sårbar på det viset.

Receptet, för min egen del, till en tillfredsställande relation, är först en tillfredsställande relation till mig själv! Jag behöver ta ansvar över alla mina känslor och min egen inre (ibland vildsinta) värld. Jag behöver betrakta mig själv med VÄNSKAPLIGA ögon, och min hjärtevän likaså.

Låter det självklart? Det är inte självklart, inte när kriserna sätter in (!!!) och det är då det behövs!

Jag behöver också vara djupt sanningsenlig. För att kunna vara det fullt ut, krävs att jag kan vara det gentemot mig själv.

Relationer är inte enkla saker, och kärleksrelationer än mindre!

Kärleken finns inom OSS, det vi ger, är vad vi har. För kärlek handlar väldigt mycket om att GE! Ge respekt, ge förtrolighet, ge tilllit, ge acceptans, osv. Har vi inte det för oss själva, har vi det knappast för andra, inte när det krisar, och det är då vi behöver det!