Ordet initiering har ju flera betydelser. I betydelsen "inledning, start, början" så kan ju vem som helst göra en initiering, även en självinitiering eftersom det då utgör en startpunkt för något, en praktik t.ex. Jag har nog själv använt ordet på det sättet tidigare.

Numera är jag mer tveksam till just självinitieringar och då tänker jag på ordet initiering i betydelsen "invigning". Där tycker jag att innebörden handlar om att väckas till en redan befintlig kunskap eller kraft. Att få tillgång till något som man inte hade före invigningen.

Jag tänker därför att en sådan initiering/invigning måste göras av någon redan invigd, som en verksam häxa eller någon av makterna t.ex. "Drömlärare" räknar jag till makter så de faller också in under den här typen av initiering.

I stället för självinitiering tycker jag att "dedikering" är ett bättre ord. Då det ju innebär ett slags heligt löfte till en själv och de makter man arbetar med, att man ska följa en bestämd väg för att främja t.ex. den egna utvecklingen och lärandet.

Jag kan ju redan från början säga att jag är mer än lovligt snobbig när det gäller ordet "initiering". Jag tycker personligen inte att det kan kopplas till ordet häxa på ett riktigt vettigt sätt, utan för mig är det starkt bundet till religionen Wicca! Men, så klart - är fullt medveten om att smaken är som baken: Delad! Och att många säkert inte håller med mig, och det är helt OK det med! :-)

Initiering för mig är en form av passage-rit. Det är något som i sin bästa form skapar en mytisk, magisk och/andlig övergång i våra liv. En övergång som det inte finns någon återvändo i från. Har du väl gått över tröskeln så står du där, på gott eller ont. Sett ur denna vinkling så kan ju både sk. själv-initiering (SI)(Tycker precis som Trollvind att dedikering kanske är ett mer lämpligt ord. Men iofs, jag undrar om det inte också är en helt annan sak det med…?) och initiering i grupp/coven, t. ex 1 första-grads-initiering (1GI)vara minst lika mycket värda för individen sett ur vinkeln av att vara just en övergång och passage-rit.

MEN, och det här är ett jätte-stort men för mig: Bara för att SI och 1GI båda kan ha lika mäktiga upplevelser för individen och båda kallas för Initiering i dagligt  tal, så betyder det inte att de kan sägas vara samma sak!!! Det är lite som att förvänta sig att kunna spela rugby med en badminton-boll liksom. Alltså är det inte OK i mina ögon att gå runt och säga att man har en initiering likvärdig en initiering in i ett Gardnerianskt coven t. ex. För det är det inte….

Jag tycker inte att någon form av initiering är ett krav för att kunna vara häxa/wiccan/hedning. Paganism är en väldigt inkluderande tros-sätt. Däremot jag definitivt förstå att man på något sätt vill skapa en form av övergångsrit där du lovar dig själv till Gudarna. I vårt tidsstressade samhälle kan jag då förstå att en själv-initiering (har även hört att liknande saker finns i slutet av tunneln om du gått on-line kurser) kan kännas lämpligt. Fast jag tror också att ju mer (tid) du är beredd att offra, desto starkare blir upplevelsen under själva passage-riten!

#1 menar du att du är initierad? För det är det diskussionen handlar om. Inte spontana möten/upplevelser utan en invigning in i en tradition. #2 vilka bra reflektioner! Jag ser det nog liknande dig- invigning var ett bra ord. Ja i några traditioner finns ju förberedelsefaser som är ren dedikation, att studera i ett år, bemästra förändrat medvetandetillatånd (trance/meditation). Och det är ju alltid sunt att vara dedikerad i det man gör.

Jag ser initiering som att bli upptagen/invigd i en specifik tradition. Sen kan själva akten vara i grupp eller med en mentor/högre person inom traditionen.

#3 tack för tänkvärda reflektioner! Jag har ingen personlig erfarenhet av det men tror som du skriver att det är skillnad mellan Initieringar, speciellt i covens där det förväntas lite av den initierade. Passage riter är också intressant, för mig ligger det nog närmare dedikation. Att aktivt välja att leva efter hur man tror och starta övergången med en ritual. Det är någonting jag har gjort och det är befriande :-)

Ande, gudom eller väsen går också bra, glömde jag skriva.

#5 invigning i en specifik tradition, just så. Det trodde jag var "självklart" att ordet betydde. Sen fördjupade jag mig lite och stötte på exempel och ritualer som påminner med om ett löfte om dedikation och insåg att det jag trodde var självklart inte var det. Det är ett brett begrepp, men intressant :-) Någonting annat jag funderar på är människor på landsbygd etc som saknar en ordnad struktur att bli invigd i (som det finns idag). För dom var det nog mindre viktigt med tradition, där verkar kunskap om förfarande vart tyngdpunkten efter upptagandet/accepterandet av makterna.

#8 Det är nog det jag kan tycka är så skönt med det Hedniska generellt: Att alla får bli saliga av sin tro (inom vissa gränser och riktmärken så klart!). "Du är ingen riktig häxa/hedning/wiccan om du inte är initierad…" förekommer visserligen i utkanten av hedna-diskussionen, men de är få och är mest hårklyverier verkar det som.

I Sverige idag så börjar det bli bättre med allt fler grupper som öppnar famnen för nyfikna, men "landsbyggd" när det gäller definition av var du inte hittar hedna-cirklar är nog fortfarande hela Sverige utom de 4 största städerna… :-( Men det håller på att bli bättre! Fortfarande så kan du få göra väldigt mycket som du själv vill och tycker och det som känns bra för dig! Så länge folk kommer ihåg att i mötena med andra att vara öppen, ,ottaglig och att lyssna på vad de har att erbjuda!

#4 jag förstår vad du anser dig själv ha vart med om. Du förstår dock inte vad denna diskussion handlar om. Den handlar ej om psykoser, självutnämnd besatthet, en tro om att man har vart med i ritualer man inte ens minns utan bara antar, eller liknande negativa personliga upplevelser. Om du inte har nått intressant & relevant att tilläga så kommentera inte.

Det går inte att svara allmänt och svepande på frågan, utan svaren varierar beroende på till vad man ska initieras. Då även om man använder termen som beskrivande, dvs traditionen kallar inte upptagandet/invigningen/väckningen etc. för initiering, men det är jämförbart, eller om man använder termen mer bokstavligt; inom Wicca heter det initiering och talar man om initiering, vet alla initierade vad det handlar om. ;)

Ska jag gissa vad kärnan av din fråga är så tycker jag följande:

1. Del av en tradition kan man bara bli genom någon form av överlämnande, vare sig det är kunskap som man mottar eller någon form av metafysiskt överlämnande. Är det kunskap så menar jag vidare att det inte går utan en dialog, det går inte att enbart läsa sig till. Ett väsen/en makt skulle kunna vara en sådan traditionsöverlämnare, men det är mycket sällsynt och därför i den allmänna diskussionen knappt ens värt att nämna.

2. Är det en initiering till präst/prästinna så kan det vara en mänsklig handling som är  utförs av någon annan eller är självpåtagen (där det senare medför att man inte kan räkna med att någon annan godtar det utan vidare) eller att bli kallad av en gudom (där man återigen inte kan räkna med att folk ska godta det hur som helst, men är man kallad brukar det inte spela någon roll :). Den första formen av initiering, den s.a.s. "mänskliga" behöver inte följas av att man blir kallad, däremot anses man, när den utförs i/av en grupp, att man är redo att ta på sig de plikter prästerskapet medför.

3. Är det för att tillägna sig kraft är termen inte helt rättvisande då det kan ske på så många andra sätt. Initiering kan medföra att man får/ökar/väcker sin kraft, men då är det återigen beroende på vad man menar med initiering.

#13 ja visst blev frågan allmän, det var lite ditåt jag ville, höra hur olika människor med olika tradition och tänk resonerade kring detta.

Min tanke växte med den senaste boken jag läste - den beskriver hur människorna hade berättat om deras initiering (rakt översatt från engelskan). Hur olika de hade upplevt den osv. Jag är ju både traditionsfri och oinitierad så veta kan jag inte.

Min sk övergångsrit var mest för att egga psyket till att släppa gammalt och börja om på ny kula.

#13 Vilken bok?

#14 den jag senast tipsade om i "stora boktråden" =)

Jag är inte fullkomlig ännu, utan håller på att bli.

För mig handlar det om att slå mig fri från normer, moral och ideal för att bli fri och på så vis kunna utöva magi utan begränsning. 

Detta kan för vissa uppnås genom en tids isolering från mänskligheten eller liknande.