Det är inte "snällt" att göra saker utan den andres vetskap. Är det inte bättre att han lär sig att hqntera detta?

Det är svårt och det väger både upp och ned tror jag. 
Jag skulle nog se det som att även om det är hemska saker, finns det saker man ska ha varit med om, saker man ska minnas.
Bara för att man glömmer bort går det inte bort. Det finns saker som sätter sig kvar undermedvetet och påverkar beteende, räddslor osv.

Jag valde att prova kristaller och skaffade mig malakit som ska hjälpa mig jobba vidare och lägga det jag har bakom mig och våga förnädras och helas. Att lägga det bakom sig betyder för mig att jag kan släppa det och skita i det. Been there, done that. Lite så.

Så kanske.. Magi kan fungera på liknande sätt. Att minnen ska släppa taget och inte kontrollera sinnet utan lämnas kvar i dået där det hör hemma. Kan vara ett sätt att se på det med.. Tänker jag då alltså ^^'

Jag håller med #2, det här med minnen är något som kan vara knepigt att bara ta bort. Det är ändå en del av den vi är och även om vi tror att de bara är av ondo så kan det vara så att man har lärt sig en viktig lärdom av just det minnet. Om man då tar bort minnet finns ju risken att man ändrar personligheten. 

Säg tex att någon blivit mobbad som liten, verkligen grymt mobbad. Det är naturligtvis något som kan vara väldigt jobbigt att bära med sig och som kan få negativa konsekvenser genom hela livet. Men samtidigt så kanske personen genom sina upplevelser har blivit en väldigt vänlig själ som hjälper andra. Om man då tar bort minnena så kanske personen blir kallare, hårdare och inte alls lika villig att hjälpa andra därför att hen har glömt hur det är att vara i det läget.

Tänker väl ungefär som de andra. Men med en liten twist kanske. Min tanke är: Varför har din pojkvän de minnen han har och vad skulle konsekvenserna bli om de togs bort? Minnena kanske finns där av en anledning? Kanske något han behöver arbeta sig igenom? Se det så här: Om magi var som vilken terapi-metod som helst och stod jämte att gå till en psykolog, psykoterapeut eller att börja knapra piller - skulle du då rekommendera din pojkvän att gå till något av dessa andra? Troligt är väl att om din pojkvän är hämmad av sina minnen att du skulle föreslå att han skulle gå dit för att få hjälp. Men inte för att glömma utan för att arbeta igenom det hela. Eller hur? Viktigt att komma ihåg att magi inte är en genväg utan endast ett extra verktyg att arbeta med som vi har som tror på det!

Jag tror inte man kan få någon att glömma, men kan du bota och hela så hjälp honom.

Jag vill ta honom till psykolog men han vägrar, elelr ta bort, mer hjälpa att se framåt-

#6 Oavsett vilket verktyg du väljer så kan du inte tvinga någon att söka hjälp mot sin vilja. Frustrerande och ont gör detta faktum. Men det är sant… Har du någon gång försökt få någon närstående att sluta dricka eller röka? Jag gömde min mammas cigaretter när jag var liten. Det var INTE uppskattat, och hon röker fortfarande än idag 25 år senare…… Det du skulle kunna göra är att göra någon form av ritual för dig själv. Ge dig själv den styrka och insikt DU behöver för att kunna ge din pojkvän den hjälp han behöver. Kanske det enda han behöver just nu är att du skall finnas där för honom och acceptera honom i situationen som den är - med minnen och allt?

#6 En psykolog kan hjälpa med mycket. Men samtidigt av egen erfarenhet inte precis allt. Jag vet inte vad han har för erfarenhet sedan innan heller dock. 

Jag skulle nog faktiskt prova något att bära med sig istället. Kristall, kraftpåse, amulett, smycke. 
Ibland måste ju saker inte vara så himla extrema så länge intentionen finns i dem.
Det är mindre drastiskt och kanske något han är mer vänligt inställd till?

#6 Jag hade en sten jag fick då jag mådde dåligt. Jag vet inte vad det var för sten men den försvann, för att sedan dyka upp flera år senare.

DÅ hade den gått mitt i tu.

Jag föreslår att du ger han en fin sten i ett halsband. Kanske kan hjälpa lite.

Men man kan inte tvinga folk till psykologer.

slå stenen i skallen på honom tycker jag låter groteskt. Ok, att det kanske fungerade för dig och att stenen gick i två bitar men kom ihåg att den nu är mycket vassare.

#10 vad babblar du om?

#11 Djupandas, räkna till 10….. Ovanstående kommentator (#10) har svårt att uttrycka sig på lämpligt sätt. Personen har ögon på sig, men känner du dig utsatt ta upp det med moderator (då han tyvärr inte bryter mot några forum regler genom att vara obegriplig).

TS: Det är bra att du vill hjälpa, men att radera minnen kan aldrig föra något gott med sig.

De som varit med om väldigt traumatiska saker förtränger, glömmer, ofta bort sina jobbiga minnen. Trots att man inte minns vad som har hänt kan man då aldrig någonsin bli fri. Enbart genom att bearbeta det man varit med om, gå till botten med och förstå varför det hemska hände och vad man själv hade för roll i det hela, kan man bli fri från sin plåga.

För en del hjälper det att prata om det, med psykolog eller med sin omgivning, eller både och. Visst skulle man kunna få en ovillig person att öppna upp sig och våga prata, men jag tror att det är fel väg att gå. Det är viktigt att prata när man själv är redo, och ingen utifrån kan bestämma eller veta när man är det. Att tvinga någon till öppenhet kan nog skada mer än det hjälper. Att däremot hela och stötta, på magisk väg och vanlig, är mycket viktigare.

En person i min omedelbara närhet har extrema trauman bakom sig och jättemycket problem i sin vardag. För mig är det uppenbart att hens problem idag beror på det som hänt tidigare och jag har i flera år försiktigt, försiktigt försökt få hen att söka hjälp eller prata med sina anhöriga. Personen har vägrat: "Ingenting kan bli bättre av att prata om det, jag vill inte tänka på det, jag vill lägga det bakom mig och glömma."
Nu, helt plötsligt, bestämde sig personen för att söka hjälp hos samtalsterapeut. Nu, helt plötsligt, var hen redo. Det kom från hjärtat, inte från att folk tjatat, och därför har det gått sanslöst bra. Den storögda kommentaren efter förra mötet var "Ju mer jag pratade desto mer mindes jag och ju mer jag mindes desto mer förstod jag. Nu börjar jag se sambanden och förstå varför jag mår som jag gör. Jag trodde aldrig att det kunde hjälpa så mycket att bara prata."

Det är hemskt jobbigt att stå nära en person som är så trasig och som inte är redo att ta emot hjälp… men det är just det som är utmaningen som närstående. Att bara stå nära, finnas nära. Att inte tjata eller försöka påverka, utan att vänta ut. Det kan ta många år, men när det väl händer är det oerhört mycket effektivare och bättre än om man försöker tvinga fram förbättringen innan personen är redo.

Mitt korta svar, efter denna utläggning, är alltså: försök inte påverka den här personen på magisk väg. Det kommer inte hjälpa, speciellt inte i det långa loppet.