Det du beskriver har nog ingenting med någon magi eller häxkonst eller dylikt att göra. Utan bara ren och skär "tråkig" biologi.

För det är ju så att rent genetiskt så ÄR denna släkting en del av dig (under förutsättningen att ni verkligen delar blodsband såklart). Genetik och nedärvningslära är en mycket komplex men oooh så intressant vetenskap! Men i korthet kan jag säga att ja, det är fullt möjligt att du har fått annorlunda hår- och hudfärg än dina syskon. Det har att göra med:

1. Vilka arvsanlag dina föräldrar är bärare av
2. Om dessa är dominanta eller recessiva
3. Om de är homogena eller heterogena
4. Om en viss fenotyp är styrd av mer än en genotyp eller inte

Här kan du läsa mer om detta och bilden jag bifogar visar VÄLDIGT övergripande varför du kan se så annorlunda ut än dina syskon. Det handlar om luktärtor här, men principen är densamma för andra saker också!

Tack så mycket! :) Jag tror ändå att detta har med "häxkonst" eller dylikt att göra då vissa häxor dyrkar förfäder. Min mamma döpte mig till den döda släktingens namn för att "återuppliva" denne. Hon är själv häxa. Man brukar säga att själen sitter i huvudet, och eftersom det hår som växer på mitt huvud är samma färg som min släktings så såg jag det som ett tecken på att jag måste vara denna person, inte bokstavligt, men andligt. Jag är dock nyfiken på om det finns fler genetiska drag som man kan tolka som "andliga".

Brukar man säga i huvudet? Som jag har förstått gjorde man vissa skillnader förr på olika delar av det som i ett samlingars idag kallar "själen", en del i andedräkten, en del i hjärtat (som var samverkande/medförde andedräkten) en del i huvudet, en del i blodet, frisjälen som slumrade när vi var vakna men kan vandra i sömn/trance bl.a Förfädersdyrkan har inte rent direkt så mycket att göra med "själavandring" dvs att återfödas i en annans kropp. Förfädersdyrkan handlar nog mer om att med böner och offer ära (som att tex döpa efterkommande efter de bortgångna) och hålla förfäderna nära, starka och välvilliga till de levande. Mer nekromanti än återfödelse.

Vad jag har hört så är det huvudet, bland annat. Andedräkten och blodet etc. och allt det där också. Huvudet är ju trots allt den viktigaste kroppsdelen, tycker jag. Jag tror faktiskt inte på själavandring och inte heller tror jag på "liv efter döden", "andra sidan" etc. Det som jag anser är liv efter döden är de minnen man har lämnat hos anhöriga, ens barn, ens barnbarn osv. Genom att låta sitt barn inträda rollen som den döda förfadern och betraktas som den personen och förväntas leva som den personen så "lever" ju förfadern vidare. Visar det sig dock att det är helt fel och att barnet inte alls är som den personen, så har det, iallafall i min släkt, varit namnbyte som har varit den enda utvägen. Ingen mår bra av att ha förväntningar på sig som inte passar ens egna natur. Men tja, det är en gammal tradition som har suddats ut över åren och som man inte riktigt tänker på. Jag är däremot intresserad av hur mina förfäders öden präglar mig och hur deras personlighetsdrag lever vidare. Så det är ett sätt att dyrka dem på, av många tusen. :)

I en del kulturer så väntade man ett tag innan man gav barnet dess riktiga namn, just för att se vilken förfäder det kunde tänkas vara som hade fötts på nytt. 

Vilken kultur tillhör du och din mamma muivdni?

Det faktiskt ingen specifik kultur, utan mest något som bara har varit i "evigheters evighet" som ens förälder har fört vidare till en själv. Min släkt är däremot samisk en bit tillbaka i tiden och min mor och mormor har återupplivat gamla traditioner och syn på livet då de varit intresserade av animism osv. då det inte längre än "fult å va' lapp". Vissa filosofier och traditioner bara biter sig fast hos vissa trots två hundra år av "kristendom", där bland mig och min släkt. På grund av kyrkan så får man ju inte döpa om sig tusen gånger heller.. Därför har namnbyte endast skett socialt… Genom att ge barnet ett smeknamn eller så.