Jag förnekade vad jag kände och såg i tio år innan min dotter fick mig att förstå. Jag är fortfarande kritisk men ser det som sundhetstecken. Bara för att jag är häxa behöver jag inte tro på allt.

Jag behövde inte övertala mig själv, men jag är uppvuxen i en miljö där ockultism är normalt och närvarande.

Jag tycker dock, precis som #1, att kritiskt tänkande och källkritik är sunt och i allra högsta grad någonting man måste lära sig för att klara sig i livet. Att inte tro blint på allt bra för att vissa saker visar sig fungera är vettigt. Jag är i allra högsta grad kritisk när det kommer till det ockulta och sväljer ingenting med hull och hår utan att först ha fått (för mig) rimliga bevis för att någonting är på riktigt.

Jag har aldrig sett här på forumet, att någon skulle ha uttryckt sig med ett "men du fattar väl…" utan att bli tillsagd. Sådana uttryck är fula och nedvärderande och brukar inte accepteras. Men du kanske menar i verkliga livet, och inte på forumet!

Jag skulle aldrig ha kunnat gå min väg utan mitt sunda förnuft. Men mitt förnuft har säkerligen lett mig in på vägar bara ett få vandrar ;-)

Jag rör mig i feminiskretsar och ett ofta använt uttryck av antifeminister är att "men om kvinnan har varit förtryckt av mannen i hundratusentals år, så är det väll för att det ska vara så?" Samma sak med vegetarianfrågan, "människan har alltid ätit djur, då ska vi väll fortsätta med det!" Såna frågon som idiotförklarar nytänkande, men inte i detta forum!!!

Det jag menar är att ni ändå är här, fastän majoriteten av människor i Sverige inte tror på övernaturliga saker(väll?), och ni lär väll ha fått kritik för er tro? Eller? Hur har ni bemött detta?

Jag arbetar på en vetenskapligt tänkande arbetsplats, min man tror inte (men respekterar mig så klart) och jag känner inga häxor utanför internet, och jag talar väldigt sällan med andra om vad jag gör eller tror på. Dels för att jag vet att det skulle stöta för mycket men oftast för att jag inte ser nån vits med att prata om det.

Jag fick idag veta att en vän till mig är intressead av samma saker son jag, alltid kul!

Ptja, jag har aldrig varit intresserad av att basunera ut vad jag tror på :) Jag skulle aldrig ljuga om vad jag tror på, jag berättar det bara väldigt sällan. Har inget behov av att få den uppmärksamheten. Inte ens min sambo är insatt i vad jag verkligen gör, han vet att jag sysslar med "häxkonst" och att jag gör det när han inte är hemma, men han delar på inget vis min tro utan är orubblig ateist. Däremot har han full respekt för att jag tror.

Och framför allt: när jag väl har berättat, så har jag anpassat min beskrivning av det jag gör till den som lyssnar. Att berätta att man sysslar med häxkonst, magi, spådomar eller ritualer är sällan rätt väg. Det är för svårt för de flesta att begripa, helt enkelt, och tro på, vilket gärna leder till smutskastning och ifrågasättande.
Om jag däremot säger att min tro grundar sig i svensk folkloristisk tro med element av naturdyrkan, örtmedicin, huskurer och liknande så brukar de flesta bli artigt intresserade istället, eller bara säga "jaha!"

Det gäller alltså att styra samtalet åt det håll man själv vill gå. På så vis har jag sluppit smutskastning.

För det första stämmer det nog inte att majoriteten av svenska folket inte tror på övernaturliga saker. Tvärtom är det nog ganska vanligt även om de flesta inte hänger på häxforum då såklart.

Jag har aldrig mötts av kritik eller någon negativitet egentligen, men det beror säkert också på hur man är som person i övrigt. 

När det gäller trolldomsbiten så har jag stött på rädsla och en del paranoja dock.

Som jag ser det är det mitt sunda förnuft som gör att jag väljer en väg som innehåller allt som ryms i ett liv, i en gärning.

Men jag har ett skarpt, ifrågasättande sinne som lätt slår över i en övertro på det rationella, det som oftast hamnar i "den intelligenta" sfären. Då slutar jag att må bra, mina beslut blir dåliga och tillvaron tenderar att bli skit.

Ändå vet jag inte om jag skulle kunna leva utan de egenskaperna, men jag har i min andliga sida gett mej själv chansen att fortsätta vara ett barn som förundras, en narr som tror på både spöken och magi, eller bara en väldigt klok kvinna som förstår mycket fördolt om livet. Även sånt som är uppenbart också, givetvis.

Så mitt SUNDA förnuft använder jag till att vara både befängd och beskäftig. Medan min SJUKA "rationalism" är den som gör mej sjuk, liten och till en robotmänniska.

Jag har pratat med min mor om sånt här och hon blir närmast rädd för det, hennes spirituella gräns är väldigt låg och hon skulle inte kunna förstå någonting av detta, vilket jag tycker ät tråkigt…

Dennas, det är nog denna skillnad som jag ville få deffinierad, sunda förnuft och rationalism är skillnad, och jag tänker att det är viktigt att lyssna på sin EGEN röst, och inte på det som en har fått höra hela livet.

#10 Ibland är det klokt att inte lyssna för mycket. ;-)