Skrev lite tokigt. "föremål jag brukar använda i ritual", jag använder föremålen mest när jag reser.

Intressant ämne!

Jag är uppvuxen med samma teori som du har, att om någonting bara försvinner eller går sönder, så gör det det av en anledning. Mor min har alltid sagt det.

Jag har inte speciellt många permanenta redskap, faktiskt. Det mesta jag använder är förbrukningsföremål som ljus, örter, salt, honung, jord, vin… Hade en redskapsperiod under mina år som wiccan, men det kändes aldrig riktigt rätt, allt kändes som rekvisita och jag ogillar känslan av att det jag gör är teater.

Nu går jag efter att allt jag har ska ha ett tydligt praktiskt användningsområde, inte bara ett symboliskt sådant. Har vackra kärl av olika slag att förvara saker i, en kittel att bränna i, en fågelvinge att sprida rökelse med och en bra (och vacker!) kniv att skära med men inga stavar, symboliska bägare, rituella knivar eller permanenta symboler för t.ex. gudomar eller element.

Jag saknar en ordentlig trumma med djupt, härligt ljud. Det är nog det enda.

Ska kanske tilläggas att jag inte har någonting emot användandet av redskap. Det passar bara inte mig, och det är ganska skönt att slippa fästa sig vid saker och, som du skriver, göra dem oumbärliga.

Spådomsredskap har jag ju däremot. För några år sedan bestämde jag mig för att prova på tarot och köpte två lekar som jag verkligen älskade. Tyckte mycket om att sitta och bläddra bland korten men blev aldrig riktigt klok på själva spådomsformen. Blev därför inte det minsta förvånad när korten en dag var borta. Puts väck. Letade som en toka i varje vrå, men konstaterade snart att någon troligen försökte säga åt mig att tarot helt enkelt inte var min väg att gå. Tre år senare är lekarna fortfarande borta.

Jag har ju alltid tyckt att mina händer och kropp är bästa redskapet men nu har jag börjat använda min stav regelbundet. Fast jag skulle inte stå handfallen utan den.

Jag ser knappast föremålen som oumbärliga, jag heller. Mitt allra viktigaste redskap är nog min röst. Samtidigt så tänker jag att föremål kan inneha/samla kraft. Vad tänker ni om det?

Jag har magiska verktyg som varit med mig nästan hela livet och jag tillhör dem som upplever att ting kan ha en inneboende kraft. Vet inte om jag råkat haft sönder eller på annat sätt förlorat något dock.

#5 Jag håller med Bappho. Saker har eller får en egen inneboende kraft. Förlorar man dem innebär det inte att allt går åt pipan, däremot kan det betyda att man har en hel del jobb och väntetid framför sig om man vill ersätta objektet, eller att man måste vända sig till den som gjorde det åt en för att få ett nytt.

Jag ser på saken ungefär som ni #5 & #6.
Jag är också en av dom som vill göra allt (som går) själv, älskar att hantverka, och om jag inte kan så lär jag mig. Och lärandet sköter jag oftast också för mig själv. Jag är också en stor estet, det ska se rätt ut. Så, jag har lite överskott på en del redskap för att jag gillar att tillverka dem! Heh. 

Men vet ni, jag har fått tillbaka allt som försvann, när jag började utföra det jag blivit ombedd så låg plötsligt sakerna framme. Tyvärr lagade sig inte trumman av sig självt, men det klarar nog jag av.

Roligt att det löste sig. Jag har tänkt att om saker/redskap går sönder/försvinner så är det en mening med det; att man inte ska använda det redskapet mer eller lära sig göra ett nytt, kanske ändra dess utseende eller energin i den.