När jag var ute och sprang i morse, så var jag infernaliskt trött. Utöver det litet på kant med tillvaron. Plötsligt mindes jag drömmen från i natt: Min man och jag är ute och går, när fyra vargar närmar sej. -Åh, det är vargar, säger jag i drömmen. Fascinerad, men samtidigt blir jag rädd. Tänker att det kan aldrig gå väl, men så hoppar/flyger alla fyra vargarna över både mej och min man. Efter att jag kommit ihåg den drömmen blev jag genast mycket gladare. Vet egentligen inte varför jag blev glad, men drömmen kändes så fin på nåt vis.

Det största i livet kanske bara är en dröm?