Jag har provat att vara helt tyst under en kort period, eftersom jag behövde det just då. Det var inte lätt, svårare än man kan tro. Men det var en intressant och faktiskt givande upplevelse.

Det som hände mig var att jag kunde höra mina egna tankar ännu mer, till en början rasade de som en vild forsande våg tillsammans med känslor jag inte visste jag hade - och då är det lätt att ge upp, för det kan vara rätt jobbigt och intensivt. Men när jag ändå fortsatte med min intention av tystnad så lade det sig, blev lugnare och då infann sig frid.

Sedan finns detta med "inre tystnad" också, den är jag mer intresserad av numera eftersom den är oberoende av om jag kommunicerar eller inte. Den är alltid där ändå, som grunden för allting.

#1 Tack för att du delar med dig, det verkar som att det kan vara helande, detta med att vara tyst.

Jag har, även fast jag inte betecknar mig kristen, flera gånger varit på retreat i svenska kyrkan. Det har varit ett fantastiskt tillfälle till att hämta kraft, för mig iallafall.

Jag skulle kunna tänka mig att åka till nåt sånt ställe där man är tyst flera dagar, det skulle vara underbart!

Tystnaden och de meditationer/böner som vi gör innebär vila och återhämtning. Sist gjorde jag ett bönearmband som start på tystnaden och det var verkligen verksamt eftersom jag då inte kunde tänka på annat och när armbandet var klart hade jag varvat ner hjärnan så den var lugn och fin!

#2 Så lite så. :-) Ja, det kan det verkligen vara…

Många moderna, informationsberoende människor av idag tror nog att tystnaden är tråkig och ointressant, men det stämmer ju inte alls. I den finns så mycket liv, tystnaden är så levande. Och det intressanta är att den går att finna hela tiden för mellan varje tanke, varje ord, mellan varje andetag finns den.