Vi är alla olika och löser våra problem på olika sätt. Jag personligen skulle inte kunna dela mitt liv med någon som inte kan acceptera mig som jag är eller som såg ner på mig och talade ner till mig. Jag skulle inte stanna en dag. Jag skulle inte förstå meningen med det.

Jag säger som Bappho att jag själv skulle inte stanna i ett förhållande där jag inte får vara mig själv och blir hånad för min tro och livssyn. Men vi är ju olika. Har du berättat för honom hur tungt det känns och hur sårad du blir när han förlöjligar dig?

Jag har tagit upp det med honom en gång innan, och då sa han bara att han fungerar så, att jag får acceptera det om jag vill vara med honom. Har även tagit upp det med honom nu idag, och då sa han inte så mycket, utan kramade mig bara mest och sa att "vi får lösa det", vilket inte känns särskilt givande, men jag hoppas. Jag är fullt medveten om att jag är naiv som stannar, men jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom, och jag hoppas att jag ska kunna få honom att förstå mig. Utöver hans förlöjligande av det som han inte har någon förståelse för i mitt liv, så har vi ett jättebra förhållande med mycket kärlek, värme, skratt och omtanke.

#3 Så du ska acceptera honom som han är men detsamma gäller inte dig? 

Vem älskar du mest? Dig själv eller den här mannen?

Vissa kompromisser måste man visserligen göra om man ska kunna leva med en annan människa, men du får fråga dig själv vad som är värt vad.

Tyvärr är det ofta man möter människor som slösat bort hela sina liv i kärlekens namn.

Du kan ju ställa honom ett ultimatum :-)

Tror du nånsin att det kommer att gå att prata med honom?

Jag tänker att det är bättre att du gör allt det du vill - utan att diskutera med honom. Och varje gång han frågar om du ska göra nåt "nytt häxtjafs" så le lyckligt och säg JA!

Sen kan det ju vara på sin plats att försöka få  honom att förstå att ateism inte är samma sak som rationalism, förstånd och att ha oöverbevisbar rätt.

"Bäst lämpad överlever", som vi så olyckligt översatt till "starkast överlever", bevisar att logik och rationalism inte alls styr universum eller ens människans överlevnad. Det finns till och med tillgivenhet över artgränser som är så "naturvidriga" att de i sin tur kan ge upphov till att fundera över vad det är som styr.

Det är helt okej att vara ateist, och jag kan förstå hur människor tänker, när de beslutar sej för att bli/vara det. Men det är lika okej att vara troende i nån form. Ännu så länge föreligger inte några bevis för att varken den ena eller andra sidan har rätt. Bara ens egen känsla för att man har rätt.

Ingen kan bevisa för mej att en atom finns, för jag kan inte se den, känna på den etc. Nån kan med vetenskapliga metoder och uträkningar bevisa att den finns, men kan jag verkligen veta att den finns? Ändå väljer jag givetvis att tro på fysikerna , för det de säger låter vettigt.

Nästan alla människor har ett behov av att tro. Betyder det att det finns gudar eller betyder det bara att det är en bra förklaringsmodell? Ingen aning, men att förringa det behovet hos en annan människa är som att förneka att personen behöver sova eller äta. Man klarar sej ett tag utan varken det ena eller andra. Men sen somnar man - på ett eller annat vis. Ateism är faktiskt också en tro…

Nej, kör din grej. Om han är klok - och älskar dej - så ser han väl vad som gör dej glad och lycklig. Det slår väl högre än att ha rätt?

Jag förstår dig Eihkuru. Min sambo som jag levt tillsammans med i över 6 år har inte heller någon förståelse i detta ämne. Jag har valt att leva med att hålla detta utanför honom och idag fungerar det bra. Älskar man någon så älskar man någon så är det bara. Han vet vad jag sysslar med men jag pratar inte om allt jag gör med honom. Vi har inga hemligheter och jag tycker inte att jag undanhåller något. Vill han visa inttresse så får han gärna göra det. Jag försökte en gång berätta, han tyckte jag var konstig och jag visade mig sårad att han inte kunde accepteera. Så jag bestämde mig faktiskt för att vänta på tills den dag han är mogen nog att veta. Stå upp till dig själv. Skaffa dig en vän som håller samma intresse som dig och prata om vad du vill och vad du upptäckt med denne person. Vill din man visa intresse så kommer han komma till dig. Och då får du säga som det är. Det är ju lite spännande att vara lite mystisk eller hur :) Och du, man ska aldrig gå ifrån någon man älskar så mycket som du gör. Du kommer bara ångra dig i slutändan och då är det försent. Lycka till! / Frida

#3 Om du redan talat med honom och fått dessa svar så kan jag bara råda dig att tänka efter väldigt väldigt noga vad som är viktigt för dig och vad du egentligen vill. Detta förhållande låter inte bra, det låter förstörande. Ta hand om dig själv!

Jag reagerar väldigt negativt på hur din sambo är. Det låter jättemycket om en sån kille som förtrycker, isolerar, och kanske till och med till slut misshandlar. Han kränker dig gång på gång, isolerar dig och säger att det du tycker och gillar är löjligt. Han får dig att hålla dig för dig själv istället för att blomstra i vem du är.

Du säger att du älskar honom. Folk i din situation säger nästan alltid det. Det är därför dom som blir misshandlade i sina relationer stannar kvar. "För vem kan älska mig om jag lämnar henom?"

Inte min mening att skrämma upp nån, men jag tycker inte att ert förhållande låter sunt på något sätt…

Min sambo är inte intresserad av magi. Men han låter mig hålla på och få utrymme för det. Och nu när vi ska flytta och håller på att planera vart allt ska få plats planerar vi även in plats för det.

Vi har pratat om det, jag har förklarat vikten av det och sagt att han inte behöver tro, utan respektera min tro. Vilket fungerade bra, jag gjorde det redan i början av förhållandet. Med andra ord så det enda kravet jag ställer på honom är att han ska låta mig vara "konstig" (så han ser på det ibland) för det gör mig glad och lycklig.

Det händer ibland (speciellt nu efter några år) att han visar intresse för mitt och frågar om magi och varför jag tror på ett sätt. Och han lyssnar, funderar och diskuterar.

Vi älskar varandra, och även om vi inte förstår och delar alla varandras inressen och tro så respekterar vi dem och låter de få sin plats. Och det är ömsesidigt.

Jag måste hålla med de flesta av de som skrivit här. Har levt med en icke-troende i många, många år och han tycker nog att jag är lite smått galen med mina tarotkort och altare etc. Men han respekterar det och låter mig hållas när jag då och då drar iväg och trollar med mina vänner.

Vi är också väldigt olika, men respekterar varandras olikheter, ger varandra det utrymme som den andra behöver.

Hemligheter i en relation är aldrig bra, framför allt inte kring något som är så viktigt som din andlighet. Jag tycker du skall ta dig en ordentlig funderar hur länge till du skall behöva sätta honom i första rummet istället för dig!?