Natten i skogen

Spädbarnet grät vid hennes bröst, men Heather brydde sig inte om att trösta det. Med torr, tom blick stirrade hon framåt och solens sista strålar över träden bländade henne för ett ögonblick. Sedan middagstid hade hon vandrat i skogen, sökandes efter den plats hon sett i sin dröm. För första gången på månader hade hon vaknat med en gnutta hopp. Måhända var det befängt att fästa förtröstan till en dröm, men i nuläget var det allt hon hade. Hon var ensam, förtvivlad och isolerad. Drömmen hade åtminstone tillfälligt väckt henne ur dimman, tillräckligt för att sätta henne i rörelse. Så hon hade packat en ränsel med lite mat, lindat flickebarnet till bröstet med ett tygstycke och gett sig av. De två magra hönsen - som ännu hade lyckats undgå räven - hade kacklat olyckligt. Kanske anade de att hon inte planerade att återkomma.
     Den glittrande sjö hon sett i drömmen kände hon till. Tog man genvägen genom skogen på väg till grannbyn Gwenwyn råkade man den nästan säkert. Därför visste hon vart hon skulle styra sina steg, trots att hon dröjde en aning att ta avfärd. För hur lämnar man det som en gång har varit ett hem? Genom hennes avdomnade känslor hade ändå en sorg tyngt och det hade känts gott.
     Flickans skrik väckte Heather ur hennes tankar. Hon var tvungen att koncentrera sig på uppgiften framför sig. Hennes dotter skulle ju tas om hand, det hade de lovat henne. Även fast det hade varit en dröm hade hon trott på dem. Själv hade hon inga känslor till övers, hon tordes inte, eftersom hennes inre var svart av skam och vrede. Blott sexton år gammal hade en man hon trott sig älska tagit henne mot hennes vilja. Måtte vättarna tugga på hans lemmar! Måtte vittrorna koka hans svarta blod! Heather märkte att hon hade fått tårar i ögonen. När det visade sig att han hade sått sitt frö hade hennes familj förskjutit henne. Hon bedyrade att han hade tvingat sig på henne, men de trodde henne inte. De antog att hon lystet hade kastat sig i hans armar, de hade ju sett hur hon tittade på honom. Tårar och böner tjänade inget till, hon hade varit tvungen att flytta ut ur sina föräldrars hus. Visst hade de fortsatt att se efter henne, men hon hade fått leva i periferin. Utskämd och i ensamhet hade hon med mycket liten hjälp fött sitt barn, en oönskad börda.
     Men natten som var hade hon drömt. Inte de vanliga drömmarna, som var hotfulla och mörka, den här var av annan karaktär. Hon hade sett sjön omgiven av grönska blixtra förbi och hört vänliga röster. Slutligen hade varelser materialiserat sig ur träden. De var vackra och hade talat milt till henne, berättat att de ville henne väl. De sade sig vara hugade att ta hand om barnet och uppfostra det som ett av de sina. Allt Heather behövde göra var att komma. Sedan skulle hon vara sin egen igen och göra precis som hon själv önskade, utan något som höll henne kvar, utan någon att ta hänsyn till.
     Heather drog yllemanteln tätare om sin axlar och huttrade. Solen sjönk allt snabbare och färgade himlen rosa och orange. Hela världen tycktes gradvis bli mörkare och kusligare. Skulle hon hinna fram till sjön innan natten? Hon hade visst inte tänkt så långt, utan gripit tillfället då hon fick det. Hade hon tänkt alls? Plötsligt kändes det som om någon hade hällt en spann kallt vatten över henne och hon blev alldeles iskall. Vad höll hon på med egentligen, som rände till skogs för en dröms skull?
     Plötsligt hörde hon ljudet av fötter komma närmare och stelnade till mitt i ett steg. Hon höll andan samtidigt som hon grep med händerna över barnets rygg och tryckte det närmare sig. Den lilla utstötte ett sömnigt och överraskat ljud men var i övrigt tyst. Mellan träden skymtade Heather en gammal kvinna. Hon var högväxt, stram och rak som en fura. Trots himlen lyste hennes hy vit mot den svarta klänningen och gav ett lätt genomskinligt uttryck. Heather var tvungen att kisa något för att kunna fixera kvinnan med blicken. På hennes bröst vilade en tjock, dyrbar guldkedja med en röd sten och Heather sänkte villrådigt ögonkastet. Det skickade sig inte att stirra på en så uppenbart förmögen och säkerligen nobel dam. Kvinnan i fråga skred värdigt fram till henne och sade med överlägsen stämma, "Ett sådant välskapt barn! Nog är det väl synd och skam att hon ska behöva nöja sig med en vettvillig mor som knappt kan klä henne? Se bara på de här trasorna! Och vad gör ni ute mitt i skogen sen, ni förfryser ju er båda. Om jag finge ta med henne till min borg skulle hon aldrig sakna något vad gäller bekvämlighet och lyx. Nå, vad säger ni?" Det klirrade till när en handfull gyllene mynt landade vid Heathers fötter. Förvånat tittade hon upp på kvinnan och svarade, "Nej tack, min fru. Jag tackar ödmjukast för att ni vill ta er an flickan och ge henne vackra ting, men det är viktigare för mig att hon får känna en varm famn och kärlek." Skarpare tillade hon, "Även om jag måhända är tokig." Den gamla damen snörpte missbelåtet ihop de tunna läpparna och fnös. Med lyft huvud försvann hon bort mellan träden medan Heather föll på knä för att treva över den fuktiga marken. Gång på gång kände hon med händerna där hennes fötter nyss hade stått, men det enda de grep var gräs och löv. En sådan förmögenhet hade kunnat försörja dem i många månader och göra henne helt oberoende, den fick inte gå om intet! Men då det sista skymningsljuset försvunnit tvingades Heather att ge upp, mynten måste ha slukats av jorden.
     Suckande reste hon sig och borstade av sin kjol. Barnet hade vaknat och krävde mat, så hon satte sig på en låg sten och skakade frånvarande sitt förvirrade huvud. Hur kunde pengarna gå upp i rök? Nåja, vad spelade det egentligen för roll. Hon skulle lämna bort barnet och sedan, och sedan… Hon sneglade på ränseln, men kände sig inte hungrig. Skogen var mörk och hon hade plötsligt svårt att minnas vilket håll hon hade kommit ifrån. Pulsen steg i halsgropen, dunkade förtvivlat medan och hon kämpade för att hålla de skenande känslorna i schack. Ögonen flackade fram och tillbaka, men alla träd såg likadana ut i dunklet.
     När flickan hade ätit sig mätt stoppades hon om av darrande händer och färden fortsatte, mer planlöst än tidigare. Heather drev omkring som ett skepp utan roder och bytte riktning vid varje nattligt ljud eller hotfull gren som ur ingenstans tycktes sträcka sig efter henne. En dimma svävade över marken och föste henne framåt samtidigt som den skymde sikten. Hon stapplade genom en grå tunnel. Fötterna gled över halkiga rötter och mängder av hennes röda hår hade frigjort sig från flätan. Vid pannan låg håret klistrat av blotta ansträngningen att hålla sig upprätt.
     Plötsligt såg Heather en djävuls lysande ögon iaktta henne på avstånd genom dimman. De mattades av i styrka när de kom närmre och då såg hon att de tillhörde en förtrollande vacker kvinna. Hon rörde sig mjukt och med överraskande lätthet genom terrängen. Reflexmässigt strök Heather sitt hår från ansiktet och försökte behärska sin besvärade andning. Den främmande kvinnan drog på munnen när hon kom fram, men Heather blev allt annat än lugnad. Kvinnan var måhända ljuvlig som en ängsblomma, men hon log som en räv. Det hjärtformade ansiktet var rosigt och det kastanjebruna håret föll i skimrande böljor nedför hennes axlar. En aura av självmedveten säkerhet omgav henne och varje rörelse var utstuderat graciös. Vad som störde utseendet var att den lilla, söta munnen hade ett grymt och hårt drag runt sig. En mindre uppmärksam person hade med lätthet kunnat undgå att se det. Det ja, men inte att ögonen som vilade på Heather var ytterst violetta! Heather stirrade förfärat på kvinnan medan hon gick fram och såg på barnet som sov vid hennes bröst. Under långa ögonfransar tittade hon upp. "Om du låter mig ta hand om det här barnet ska jag ge henne en brygd som gör henne oändligt vacker. Hon kommer att bli oemotståndlig för män, hon kan till och med komma att gifta sig kungligt!" Rävkvinnan skrattade till, som om hon tänkte tillbaka på ett lustigt minne. "Ge mig flickan så ska hon få ett hår likt bärnsten i färgen, och ögon som blåklint. Hennes kind ska bli mjuk som fågeldun och hennes andedräkt frisk som källvatten." Kvinnan såg försåtlig ut, självsäker som hon var att erbjudandet skulle antas. Heather visste inte var hon fick vare sig mod eller humör ifrån, men utbrast: "Ha! Inte är väl flickan alldeles oäven att se på och brås hon på mig kommer hon uppenbarligen inte att sakna manligt sällskap. Det är heller ingenting som talar för att hon skulle bli lycklig bara för den sakens skull", sade Heather torrt, och tillade vredgat: "Dina tjänster behövs inte här, ditt knytt!" Kvinnan väste förbluffat och blottade en rad sylvassa tänder. Heather stapplade baklänges med armarna om sin dotter medan kvinnan stormade iväg i ett moln av svävande kjolar och slöjor. En tung, bedövande blomdoft stod kvar i luften runt henne.
     Heather var nu alldeles för uppjagad för att kontrollera sig själv. Med uppspärrade ögon rusade hon i motsatt riktning från den skräckinjagande kvinnan. Hon sprang i många minuter, tills lungorna brann och hjärtat bankade av både utmattning och fasa. Hon flämtade till när hon plötsligt snavade över något och av instinkt vred hon sig i fallet för att inte skada barnet. Kvidande insåg hon att hon hade ramlat olyckligt på sin axel. Medan hon tog spjärn med den oskadda armen för att ta sig upp, kände hon till sin förskräckelse ett par starka händer som lyfte henne från marken. Hon blev iskall av rädsla och alldeles paralyserad, förutom ett stadigt bultande i skuldran. "Kära fröken!", sade en bekymrad röst, "Vad gör ni ute i denna sena timme? Har ni gått vilse?" Heather tordes äntligen lyfta på huvudet och såg en stilig, välklädd man. I mörkret kunde hon inte avgöra färgen på hans rock, men hon föreställde sig att den var djupt smaragdgrön. Hans närhet kändes beskyddande och hon slappnade av något, föll in i en tacksam vila. Hans ögon var vänliga men oroliga. "Jag bor inte så långt härifrån, strax bortom Gwenwyn. Låt mig få eskortera dig till mitt hem, du och din dotter får stanna så länge ni behagar! Ni ska bli uppassade som prinsessor", sade han leende. Heather tvivlade inte ett ögonblick på att hon skulle trivas i denna mans sällskap och hon rodnade klädsamt. Han såg uppskattande på henne och tog hennes hand. "Jag kan knappt se på er, ty er skönhet bländar mig så! Era armar är vita som svanevingar och era händer lena som silke. Era ögon är vackra och skygga likt ett rådjurs. Säg att ni vill följa med mig, säg att ni vill bli min!" Heather reste sig hastigt. Hon visste mycket väl att hennes händer var valkiga av hårt arbete och hennes så kallade skönhet var inte av det konventionella slaget. Tomt smicker betackade hon sig för hos en man, det var uppenbart att något annat var i görningen här. "Ursäkta mig", sade hon kyligt, "Alla kvinnor vill inte bli bortklemade i fina salonger, eller lyssna på så högtravande tal dagarna i ända. Jag söker en lojal följeslagare i livet, inte en lismande karl som tror att jag bara har luft mellan öronen. Jag är inte alls vilse, jag vet precis var jag är och nu måste jag faktiskt gå." Hon gjorde en liten nigning med ena handen om barnet, vände och gick. När hon kastade en blick tillbaka var mannen redan försvunnen. Så mycket för den beundran. "Vi flickor reder oss ganska bra själva, eller hur?", viskade hon med läpparna intill barnets fjuniga huvud.
     Äntligen såg Heather en öppning bland träden, och sjön som glittrade av månens strålar. När hon var framme föll hon på knä och skvätte kallt vatten i ansiktet. Det kändes ljuvligt uppfriskande! Nu kände hon för första gången på flera timmar hur hungrig hon var. Hon plockade fram mat ur sin ränsel och åt med förvånansvärd god aptit. Hennes sinneskraft återvände för var tugga. Brödet, osten och frukten försvann och efteråt samlade hon torra kvistar och gjorde upp en liten eld vid stranden. Lillan hade för länge sedan somnat då Heather hörde en röst viska sitt namn. Med ett lugn som överraskade henne svarade hon, och ur några träd lösgjorde sig fem gestalter. Deras kroppar var mörka och seniga likt rötter och när de kom närmare kände hon att de luktade jord och kåda. Hon var inte rädd, hon visste att hon var väntad men kunde inte minnas varför. Hon satt fortfarande ned och såg upp på varelserna över eldens flammor. De verkade en aning besvärade av brasan men satte sig. Den ene av dem talade. "Heather, vill du fortfarande ge oss ditt barn? Om det är så, lovar vi att ta god hand om henne, precis som vi har sagt." Heather skakade förvirrat på huvudet och sa med stigande förtvivlan. "Ge er… mitt barn?" Trädanden log. "Kanske har du lärt dig något i natt Heather, om kärlekens makt och om ansvar? Kanske har du förstått att ditt barn behöver dig och att du trots allt kan ge henne allt som är gott i livet? Här är ytterligare ett förslag. Drick ur den här bägaren och gå sedan hem. Lev era liv, älska och ta hand om varandra. Gå med vår välsignelse." "Ja…" Ordet var en lättad utandning, ett ord av glädje, av stolthet. Hon mottog bägaren och drack av dess innehåll. Hon kände hur drycken smälte bort den sista svärtan i hennes inre och hon grät när hon tänkte på tiden som gått förlorat, hur kort den än tycktes. Aldrig mer. Varje tår förvandlades till en droppe rent guld som mjukt landade i hennes famn. När kalken var tömd var hon åter ensam, men det var hon glad för. Hon matade elden resten av natten, djupt försjunken i planer inför framtiden.
     När morgonen grydde stod hon med sin dotter och såg de många färgerna speglas i sjön. Skära moln gled sakta över himlen när solen sträckte på sig. Tacksamhet fyllde hennes hjärta och hon längtade efter att börja om. Hon smekte den lilla flickans mjuka kind och viskade: "Kom så går vi hem… Alva."