År 2200

Tyst stod hon på kullen, förvirrad och frusen, det var natt.
Hennes barn sprang glatt ner mot ljusen i husen och drog henne med, men stegen kändes så tunga, hela hennes själ ville därifrån allt bara skrek om det.
Men där nere väntade dem, dem väntade på henne, men vem var dem?
Så slog en låga upp, hela hennes kropp riste till.
Grottan som hon stod i var fylld med ljus, det var fortfarande natt.
Återigen ville hon därifrån, smärtan i hennes kropp blev intensivare, när skuggorna började dra sig mot henne .
En klo, två klor, en hel tass sträckte sig mot henne, sargad och bränd var den som i en bön om hjälp.
Smärta åh denna smärta, det brann i henne, någon ville att hon skulle pinas, så försvann smärtan och ljuset och dagen grydde snabbt, nästan för snabbt .
Så vaknade hon upp på sängen med ett ryck .
Armarna och benen var fastsatta i sängen.
"Hallå, hjälp, hjälp någon?" Ropade, hon högt med panik i rösten .
Utanför dörren mumlade någon till, och en lucka öppnades i väggen, ett trött ansikte tittade på henne med en trumpen min.
" Snälla, snälla hjälp mig" bad hon förtvivlat , han grymtade till och började dra igen luckan .
 "Nej, NEJ snälla lämna mig inte, snälla" hennes röst tonade ut när mörkret svalde henne igen

En hand smekte hennes överhettade panna, läkarens ögon följde de perfekta formerna som kvinnan i sängen hade.
Hon var perfekt, provförsök 13 blev perfekt .
Men något var fel det visste den erfarne forskaren, något stämde inte.
Febern hade slagit till med stor kraft fastän hon hade ett stärkt immunförsvar.
Kloner var normalt sjukare men hon hade blivit behandlad med allt för att stärka hennes immunförsvar, inga prover gav några svar, hennes sjukdom var oförklarbar.
Långt inne i sina drömmar blev provförsök 13 testad av alla möjliga vapen som psyket har i beredskap.
Hennes drömmar ville döda henne, och hennes kropp kväva henne.
Det enda som vill leva var hon.
När hon nästa gång vaknade upp gråtande, satt vakten inne i rummet hos henne .
"Snälla hjälp mig", kved hon tyst till honom .
"Kan inte" sa vakten tyst, han kunde verkligen inte, hon var så lik den förra kvinnan hon som dem dödat, hon som i drömmen tagit stryptag på sig själv och inte släppt.
Kramperna hade varit så svåra att hon klämt sönder hela strupen på sig själv innan dem fick loss hennes händer.
Ett misstag, sa doktorerna ett psykiskt fel, dem lekte med dessa flickors liv.
Allt för skönheten.
Han tog sin stol och gick ut.

Ännu en dag grydde utanför de grå labb byggnaderna, vakten gick till sitt jobb, hon levde fortfarande, kvinnan i sängen, men för hur länge då?
Hon jagade hans drömmar, hennes gråt, hennes desperata bönande.
Han blev arg, vad hade hon för rätt att jaga honom i hans drömmar? Hon fick lösa sina problem själv.
Hon hade INGEN som helst rätt att finnas där inne, inuti i hans huvud, argt smällde han ner sin stol utanför hennes dörr .
Han hörde hennes infernaliska snyftande, och slog irriterat i dörren .
"Var tyst där inne, hör du det!"
"Snälla" gnydde hon "hjälp mig, prata med mig"
Han tänkte tyst att det kunde hon ha, så många nätter hon förstört, så mycket hon plågat honom.
Han hoppades hon skulle dö snart, så att han fick sova.
Forskarlaget kom gående, dem var som en flock gamar, cirkulerande med sina kalla okänsliga ögon. Det var dags för ronden, alltid samma stela människor, de som genom mikroskop bestämde andras liv, hur dem skulle äta, hur dem skulle leva, men inte hur dem skulle dö, det klarade dem inte. Inte än i alla fall tänkte vakten cyniskt.

Försök 13 var ett bra exempel på en chansning på att försöka styra skönheten, hon var verkligen perfekt, ett beställningsjobb utifrån. Men alla deras kloners kroppar led, de ville bara en sak, dö, kroppen ville dö, den hatade sig själv men var förhindrad av själen till självmord. Åtminstone än så länge.
Kanske skulle han prata med henne, säga åt henne att ge upp, att sluta jaga honom.
Ja det skulle han men inte nu.
Hon hade somnat igen. Gamarna drog förbi tysta, med strama nackar och blank blick.

"Inga tecken på förändring?" sa den bleke mannen med den rynkade pannan där han satt i sin mörka läderfåtölj.
"Inga över huvudtaget, hon kommer inte att överleva det här om vi släpper loss henne."
Rynkorna blev ännu djupare efterhand vände han sig om och gick tyst ut därifrån.
Medhjälparen sprang efter honom med de karakteristiska korta stegen av en människa som sitter för mycket, och dörren slog igen bakom honom på väg ut ur byggnaden.

Något kylde henne, hon kände det, som nålar rakt igenom huden, hon skrek högt i en värld där ingen kunde höra henne. Sen tyst, allt bara försvann, bilden av hennes ej existerande barn, allt, allt utom dalen.
Inte ens smärtan fanns kvar, förvånad fortsatte hon vandra framåt, mot den lilla skuggan som satt på vägen ner mot dalen.
Böjd och stel satt hon där, det var hon säker på, att det var hon, men ändå inte, den här människan var fri, men ändå levande.
"Vad gör du här?" frågade den tysta rösten, men kvinnan hade inte rört på munnen .
"Jag vet inte, snälla hjälp mig, snälla låt mig få lugn" viskade hon, men vågade inte röra henne.
"Jag kan inte hjälpa dig, du kan endast hjälpa dig själv. Jag är här för att du ska se vad som kommer hända dig, accepterar du det som sker ?"
Kroppen, den så vackra kroppen framför henne började falla ihop, ruttna och övergå till jord , så ur jorden grodde ett frö, en liten tyst blomma växte fram sen stannade tiden .
"Accepterar du dit öde" frågade åter en tyst röst . Hon tvekade, tvekan berodde på den tid allt skulle ta, hur mycket hon skulle få lida för att komma dit, att bli av med sin skönhet för det.
"Ja!" svarade tanken, helt tyst " Ja det gör jag ."
"Då GER du inte upp" röt nu rösten ur intet "Tiden kommer då du precis som alla andra ska få frihet, men du får inte ge upp."
Smärtan svalde henne igen, den brände rakt igenom hela kroppen, och hon skrek, åter igen såg hon sina barn vandra fria men hon var fast, fast med sin skönhet.

Kvällen kom och han gick hem, men sömnen infann sig aldrig .
I drömmen ropade den undersköna kvinnan rakt in i hjärtat på honom, han kved tyst och vaknade snabbt när han såg klorna som rev henne och allt blod .
Hennes sorg var hans och allt hon upplevde under dygnen kulminerades under natten i hans drömmar.
Den isande kylan i hans ben på morgonen blev mer och mer verklig .
Bara för en vecka sen trodde han det var inbillning men nu insåg han verkligheten, det var hon, försök 13.
Hon skulle alltid finnas där och aldrig försvinna.
Suckande reste han sig upp och gick ytterligare ett pass hos den kvinna han så hårt hatade.

Tyst, tyst steg han in, han bröt mot reglerna det visste han, men han bara måste be henne sluta plåga honom, sluta förfölja honom, men han kunde inte.
Tyst stod han där i dörröppningen, det var som om ett magnetfällt runt henne bad honom att snälla komma närmare, men han kunde inte, isen i hans ben ökade i intensitet, hjärtat frös sakta ihop. Han kunde varken vända sig ifrån denna undersköna kvinna eller närma sig henne.

Tyst, Tyst, backade han ut igen.
Hon kände det, som en varm närvaro, som om kvinnan i drömmen stod alldeles nära henne, en värme i all smärta som läkte och tröstade. Men så drog den sig bort, tyst började allt om igen smärtan, klon och sen kramperna.
Hon skrek …

Plågad, fårad, uttömd på energi, som en ruttnande trädstam gick han hem.
Sömnen ville inte infinna sig, han kunde inte äta, allt handlade bara om henne, hon som så sakta kvävde honom.
Han drunknade och hon drog upp honom, för att sen dränkas igen.
Han brann och hon närde elden för att sen släcka den och börja om igen .
Lugnt gick han ut i garaget, han klarade inte av det här längre, på bänken låg yxan, som han hade huggit ved med till den lilla kaminen inne i huset.
Bladet låg där, kallt och hånfullt log det mot honom
"Kom igen då, du vågar inte, ha, jag visste det" rösten ekade i hans huvud .
Som i kallt raseri ryckte han upp yxan och slängde den rakt ut genom garagefönstret. Glassplittret spred sig som ett gnistrande moln i den nedgående solens strålar .
Mjukt knastrade det när han gick ut från garaget och låste.
För första gången så skrattade hon, det var en galnings skratt, ett skratt med ett enormt djup som dränkte allt och alla. Hon hade skrattat oavbrutet nu i två timmar.
Det var värre än gråten, det var ett skratt som dränkte in alla i närheten, ett skratt som skar genom märg och ben, som slet av musklerna från sina fästen och senorna från benen.
Nu klarade han inte av det längre.

Dagen innan när han satt framför den lilla kaminen så såg han yxan, den satt fast ute i den mörka mullen och blänkte mjukt i månskenet.
Utan att tänka gick han ut och drog upp den, bar in den och putsade av bladet och slipade yxan, under kaminens ljuva röda varma ljus.
Så slog en tanke honom, han hämtade arbetsväskan och började packa den, maten för morgondagen, en extra tröja, arbetsskorna och yxan.
Nu när hans hjärna plågat honom i timmar så packade han lugnt upp yxan.

Öppnade dörren och gick in.
Hon skrattade fortfarande, hon varken hörde eller såg honom, lugnt gick han fram till sängen, allt skedde på automatik.
Det var som han hade planerat det i år, men ändå var det bara ett infall från igår.
När han väl lät bladet falla såg han triumfen i hennes blick och förstod.
Fällan slog igen, tyst gick hon ut från byggnaden bytte arbetsskorna till sina tofflor.
Hur ovan denna kropp kändes, lite rultig och stel, men fri.
Hon öppnade dörren och gick ut med yxan i väskan, sen eldade hon i den lilla kaminen.
Imorgon skulle hon starta den gamla Amazonen i garaget och åka här ifrån .
Tyst, tyst packade hon upp yxan tvättade av den och slipade den.
Den sjöng för henne där framför kaminen.
En kvinna i en mans kropp.