Vindstilla

I den stjärnklara natten går hon fort, nästan springer hon framåt. Hon känner att hon inte är ensam…
Mörkret sluter sig omkring henne och hon ökar farten ytterligare. Plötsligt stannar hon, blir som en isstod och håren reser sig över hela kroppen på henne.
Ljudet av grenar som rör sig och prasslande löv går inte att ta miste på, men hur är det möjligt? Det är ju vindstilla.

Adrenalinet rusar i kroppen och hon springer, fortare och fortare. Hon hör sina egna hjärtslag där hon snubblar framåt, famlandes efter nycklarna till slut får hon upp dem och dörren. Hon slår igen den och låser sedan sjunker hon ner till sittande med ryggen mot ytterdörren och huvudet mellan knäna. Vad är det i skogen? tänker hon. Hur länge hon sitter där vet hon inte men till slut så reser hon sig sakta upp stel efter springturen. Hon rycker till av telefonsignalen och går fram och svarar
Det är en kvinnlig röst som talar till henne. - Det är dags att vi ses säger rösten, kom till den gamla kvarnen imorgon kl. 11:00. Klick, hon lade på.

Hon blir inte ens förvånad längre, sedan hennes mormor dog har mycket underliga saker hänt. Hon varken duschade eller borstade tänderna utan hon bara stöp i säng. Tänkte på kvarnen, en vacker plats ute i skogen ett par hundra meter härifrån bara. Hon har inget att förlora på att gå dit, det finns ingen i hennes liv och hon är arbetslös sedan en tid tillbaka. Vännerna lyser med frånvaron så hon hoppas på att få en ny vän imorgon.

Hon hade växt upp med sin mormor eftersom hennes föräldrar omkommit i en bilolycka då hon varit 4år. Nu var mormor också borta och hon stod ensam i världen. Hon undrar om hon håller på att förlora förståndet. Här hemma byter saker plats med varandra hela tiden, dörrar öppnas eller stängs med för den delen och hon vet saker utan att förstå hur hon kan veta det. 
Hon somnade och sov oroligt. När klockan väckte henne klockan 08:00 reflekterade hon knappt över att hon inte hade ställt den kvällen innan.
Frukost, dusch och morgontv så är hon färdig. Det är dags att ge sig iväg till kvarnen.

Skogen verkar mörkare ju längre in hon kommer. Hon tittar sig åt sidorna och stigen tycks smälta ihop med skogen bakom henne och försvinna. Andningen stegras och hon ökar farten. Hon ser kvarnen det verkar inte finnas någonting runt omkring den som avviker i alla fall tänker hon.
Hon känner doften av blöt jord och halvruttnande löv. Hon sätter sig ner på en sten i solen och väntar.
Väntar på vadå? Tänker hon för sig själv.

Så kommer hon, kvinnan som ringde det vet hon när hon ser henne. Hon flanerar nästan flyter fram i en vacker enkel grön klänning. Hon sjunker ner på knä framför henne och tar hennes händer i sina, hon tittar henne i ögonen och då känner hon henne i sitt huvud.
Hon måste sluta ögonen klarar inte av att möta denna, denna varelse hon vet inte vad hon är. Men när hon blundar ser hon sina föräldrar och sin mormor vinka till henne och hon hör dem säga att de är med henne.
Du måste sträcka ut en hand för att vi ska kunna nå den sa hennes mormor.
Hon rycks ur synerna samtidigt som hon sliter sina händer ur kvinnans framför henne, och då ser hon kvinnan upplösas som en dimma och darrande faller hon i gråt.

Hon sneglar på klockan den har stannat på 11:00 Hon hör trädens viskningar, hon ser skuggor som rör sig i ögonvrån. Hon börjar springa fort, men hon faller och hon faller handlöst och rullar tills hon stannar upp mot en buske. Skuggorna dyker ner över henne, rör henne och hon kvinder av rädsla. Hon stapplar upp och framåt genom skogen, men nu vet hon inte var hon är. Till slut jagar skuggorna omkull henne igen och där blir hon liggandes paralyserad utan möjlighet att röra sig hör hon hur det blåser och prasslar i träden fast det är vindstilla. Hon förstår att det är skuggornas verk.
Hon blir alldeles kall av skuggans närhet och hon blundar rädd för vad som skall ske.
Plötsligt känner hon ingenting men hon ser kvinnan i den gröna klänningen få vingar och lyfta och flyga mot skyn. Hon omsluts av skuggan och de är borta.

Hon slits upp ur dvalan och ser sig själv ligga där nedanför, i alla fall tror hon att det är hon själv, blek, trött och sliten med tovigt hår, klänningen är mest lortig inte alls så grön som den brukar vara och läpparna är nästan vita. Ögonen stirrar med en grumlig grå färg, konstigt tänker hon mina ögon är ju blå.
Den onaturliga positionen som hennes kropp ligger i lade hon först inte märke till men nu ser hon att nacken måste ha gått av.
Sakta vänder hon på huvudet och stirrar rakt in i dödsskuggans svarta ansikte som undrar om de skall dansa igen?
Hon grips av fasa när hon till slut inser att hon är död och plötsligt sveper sig skuggan omkring henne, omsluter henne, hon lyfts högre och högre och till slut släpper hon taget om livet, sträcker ut en hand och dansar med…

"Några veckor senare står att läsa i dagspressen att ett lik återfunnits i skogen, ingen har anmält någon försvunnen och det den döda kvinnan har ännu ingen identitet"

….Men blommorna runt kvarnen lyser som aldrig förr och ibland när man går där kan man ana en grön klädd kvinna le och sträcka handen mot någon eller några i skogsbrynet och sedan? Sedan dansar hon….