# Syndernas förlåtelse Author: [Borttaget] Om inte dåligt samvete hade funnits, innan jag föddes, så hade jag fördmodligen känt mej föranledd att uppfinna det. Funderar mycket på kristendomens absolution, syndaförlåtelse. Hur ser ni på dess funktion och dess ev. nytta eller risken att den skadar? Alltså syndernas förlåtelse (inte det dåliga samvetet, även om det också skulle vara intressant att diskutera.) ## Comment 1 Author: [Borttaget] När någon ber om syndernas förlåtelse så säger denne att han/hon har gjort fel. Det rimmar (för mig) illa då vi inte kan göra "fel". ## Comment 2 Author: Astraea Att be om förlåt inför en gud som har dömt en är inte min kopp av te. :-) ## Comment 3 Author: spindelfot Religionen är uppbyggd på sådant sätt att vissa saker är rätt eller fel - Men människan är inte byggd i enlighet med religionens rätt och fel. Därför krävs det en syndaförlåtelse för att religionen ska gå ihop - eftersom en människa är byggd sådan att hon vill vara avundsjuk, älska innan äktenskapet, samt mycket annat. Syndaförlåtelsen som den fungerar i kyrkan idag är som ett ihoplappande, en efterkonstruktion för att religionen som livsstil ska kunna gå ihop med människans livsstil.Dvs - att gå och bikta sig om man ligger med sin pojkvän som man ännu inte är gift med, få göra bot... detta är bara ett löjligt skuldbeläggande för individen som inte tjänar någonting till i långa loppet. Däremot syndaförlåtelsen som den är tänkt - att kunna bli förlåten, i synnerhet om det handlar om grova brott som mord eller stora svek är väl vacker i sig eftersom den har sin grund i ödmjukhet inför människor sådana som de är. Att människor begår hemska fel men ändå kan förlåtas av sin gud eller sig själva, och gå vidare i livet som hela människor.. Det är inte en gud som måste förlåta oss, det handlar om att vi måste kunna ta ansvar för våra egna handlingar och se oss själva i ögonen. Och sedan förlåta oss själva, göra bot för de omkring oss istället för till en gud, och sedan gå vidare. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #1-3 Tack för intressanta sätt att se på saken. Måste säga att jag håller med #3 om nästan allt. Längtar ibland efter en kvick-fix där någon gudsföreställande kan säga att jag är förlåten. Vet dock inte om det skulle hjälpa, eftersom jag ändå känner mej vara älskad av "mina" gudar i nuläget. Så det är tveksamt om en "häxpräst" skulle kunna hjälpa. Men ändå är det inte detsamma att vara älskad och att bli förlåten. Finns det någon rit eller liknande inom andra traditioner där man blir förlåten av en  högre makt? Eller går man tillväga på andra vis, för att ge sej själv frid i själen? Till exempel känner jag mej väldigt sorgsen över allt lidande mina katter fick utstå, innan jag förstod att det var dags att låta avliva dem. Det är ju egentligen de som ska förlåta det. Men hur ska det låta sej göras? Ändå förstår jag ju så väl att Spindelfot har rätt i att det till syvende och sist handlar om att förlåta sej själv. Men ibland blir det enklaste så svårt. Kanske beror mitt dåliga samvete på att jag inte lever ett rent liv i enlighet med min tro och övertyglese. Kanske beror det på att jag inte kan känna tillräcklig tillit till mej själv och den gudomliga kärleken? Hoppas att jag inte snurrade till allt nu. ## Comment 5 Author: spindelfot En syndaförlåtelse handlar nog i grund och botten om att överlämna ansvar till en gud. Det är att rannsaka sig själv och lägga fram sina synder på bordet - och ändå sedan bli accepterad trots sina fel och brister. Idag så besöker ju många sin präst för biktning och lägger sina 'synder' på bordet - allt går att förlåtas med tillräckligt många böner tydligen, även om det egentligen inte är en synd. Jag har en vän vars flickvän gick och biktade sig efter varje gång de hade legat med varandra, eftersom hon ångrade sig och skämdes - det är svårt att se det konstruktiva i något sådant. Tar man bort gud så handlar det om att ta ansvaret själv, att lägga sin skuld på bordet där man ser den, peka och säga 'där gjorde jag orätt' - utan att komma med förklaringar som 'men jag mådde dåligt då/jag var onykter osv osv' . Människor gör fel i livet och man sårar andra ibland. Boten och syndaförlåtelsen utan en gud inblandad är att erkänna sitt fel, göra bot om man kan, och sedan gå vidare. Någonting som hjälper att gå vidare vid skuld över oförrätter är att tvinga sig själv att tänka - 'dra lärdom och gå'. Du tvingar dig själv att dra lärdom, sedan tvingar du dig själv att gå ifrån skulden. När jag själv har lidit av skuld eller skam har jag låtit den rinna ner i jorden, jag har bett om hjälp att bli förlåten och bli av med det som tynger, och sedan har jag låtit den rinna ner i marken. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Ack hur rätt har du inte! Vad vackert att be om hjälp att bli förlåten och sedan låta det rinna ner i marken. Fast för mej känns det som om jag nästan skulle lämna över det till en gud, eftersom jorden är Jorden, som är den stora Modern. Ditt resonemang är dock klokt, jag kan nog tänka att jag kanske ibland vill slippa ta ansvar för vissa handlingar. Kanske också att jag inte accepterar mina brister. Det är annars en del i vad jag tycker om med att kalla mej för häxa. Just att låta allt vara naturligt, och då måste jag ju också få vara det. Utan att göra fel, utan att ha dåligt samvete, så kan jag kanske inte vara säker på att mina goda val är just goda. Eller kanske till och med som #1 skriver att man inte kan göra fel. Man gör så gott man kan. Eller som Emil svarar på frågan om det han gör är ett hyss: "Det vet en inte förrän efteråt." Det är så härligt att få sin trånga tankevärld lite invaderad av andra, att bli ifrågasatt när man kör fast... Nu ska jag gå och hjärntvätta mej själv lite grand. :) ## Comment 7 Author: Bappho Kloka ord, Spindelfot. Som alltid. Kul att se dig här igen :) ## Comment 8 Author: spindelfot Ibland när jag känner att jag gjort dåligt så brukar jag tänka att; _'jag gjorde fel, men jag gjorde ändå så gott jag kunde och så mycket jag kunde, av det jag hade'_ När man går tillbaka och tänker efter, så inser man att man antagligen inte skulle gjort annorlunda ändå. Det viktigaste är att man drar lärdom och går vidare. Att släpa sina synder genom livet blir som att vara tvungen att bära en jättesäck med stenar över ryggen vart man än ska - det hindrar en att komma särskilt långt, man blir trött och ledsen. Jag har haft ceremonier då jag kört fast i skuldkänslor, då har jag gjort en cirkel och en resa på min skuld, gått in i mig själv, bett mina hjälpare och jorden om hjälp. Med löfte om att gå vidare och lära mig nytt så rinner skulden ur mig. Begrav den i jorden där den hör hemma och låt den återvinnas.. Då jag var nära att halka ner i gammalt igen bad jag om hjälp från gamla gudar och fick hyenakvinnan i kroppen, som skällde, morrade och vägrade skämmas. När vi är fulla av skuld blir vi svaga och handlingsförlamade - på den starke rinner den oberättigade skulden av som vatten. ## Comment 9 Author: spindelfot #7 det är roligt att skriva igen, under en tid nu har jag inte haft några ord i kroppen alls...:/ ## Comment 10 Author: Bappho #9 Du har säkert jobbat alldeles för mycket eller nåt liknande :)