# Livet Author: BiGavia Livet kanske inte blir som man trodde, eller som man förväntar sej att det borde. Vad är det som styr oss in på mystikens väg? Jag har inte en susning, kämpat emot sen jag var 6 år! Och har insett att om jag vill fortsätta leva....finns inget val. Vad har fört DIG in på denna väg? ## Comment 1 Author: evrekaw Jag tror nog att det där med att stöta på svårigheter av olika slag i livet i hög grad leder en in på den här vägen. De som slipper svåra sorger söker kanske inte lika mycket efter någon högre mening med livet... Naturligtvis kan man aldrig generalisera... Å vad vet man om andras dolda sorger...   Varför kämpa emot? Jag ser det som en källa till kraft och styrka! Jag ger mig hän istället! Andra får tycka vad de vill... Går väl inte runt på jobbet och babblar om min livsåskådning precis, men om jag får en rak fråga ljuger jag inte... ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 2 Author: BiGavia Ingen vet tydligen vad som för dem in på mystikens väg, e det bara jag som blivit tvingad? ## Comment 3 Author: BiGavia Ditt inlägg evrekaw såg jag inte, sorry. Kämpa emot gör man när man som barn blivit förlöjligad. ## Comment 4 Author: BabyDragon #3 jag kan förstå det där med att kämpa emot. Enligt uppväxtens alla regler finns det inget sådant som mystik och magi och så med kristna morföräldrar var ju kristenheten en självklarhet (inte mina föräldrar, känner många kristna som alla är toppen men man känner sig nästan som att en del försöker tvinga en till kristendom) men jag kännde att det inte gick ihopp. Att det fanns något jag visste/mindes men visste inte vad det var. Men allt man hörde stämde inte. Tills jag kom in på denna väg. Känns som att jag minns när jag får veta på något lustigt vänster. Men jag tror att jag gjorde det av val.... tror. Hoppas att du är lyklig i vart fall BiGavia. Kramiz. ## Comment 5 Author: BiGavia Jo, ja e lycklig, som aldrig förr![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") ## Comment 6 Author: BabyDragon jag me :) så jag tror att det var det bästa som kunde hända mig :) å så fick jag ju träffa alla er också. ## Comment 7 Author: varulven Jag tror inte jag gjort några direkta val, det har mer bara blivit såhär... hur nu det är? Ser det nog inte riktigt som ett "vägval" i liivet utan mer som en del av det... eller hur jag nu ska förklara. Jag gör inget fuzz av det liksom. ## Comment 8 Author: evrekaw \# 4 Jag har aldrig sett någon motsättning mellan att vara häxa/en vis kvinna och att ha en tro... Jag går omkring och är en total mix av båda delarna. Vet att min mans vän som är kantor absolut inte kan acceptera detta - det är antingen eller enligt honom... Men inte enligt mig. Jag tycker det går aldeles utmärkt att kombinera... Men så har jag ju alltid varit en envis motvallsmänniska som går min egen väg..![Flört](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 9 Author: BabyDragon Det var inte så jag menade heller, men att det kändes lite påtvingat eftersom man är uppväxt med det. De förväntade sig att man skulle tro en viss sak. Men jag vill välja själv :) ## Comment 10 Author: Astraea Vilken intressant tråd BiG! För mig har det varit något som alltid har funnits där. Jag var mycket tänkare som barn, och är väl det fortfarande. Har alltid varit intresserad av naturen, historia, religion och kultur, allt sådant där som hänger samman.. Om kvällarna fick pappa berätta godnattsagor om Vasas jungfrufärd, stenåldern, fornlämningar etc. Jag var nästan alltid i skogen. Lekte häxa när jag var själv, hade många frågor. Jag var även väldigt aktiv i kyrkan som barn, medverkade i barngrupper, sjöng i kören och var med och välkomnade invandrare. Mina föräldrar var allt annat än aktiva i kyrkan. Jag hade många utländska vänner, dels genom mamma och pappa och dels genom skolan osv. Var med i scouterna. Pappa tog altid med mig ut om kvällarna och tittade på stjärnhimlen, pratade med mig om rymden, kvantfysik och allt annat han är intresserad av. Mamma har alltid uppmuntrat min egen vilja och intressen. Allt det här har påverkat mig och format mig till det jag är. Jag vet inte, jag kan tycka att det alltid har funnits med mig, sedan jag låg i livmodern, samtidigt kan jag tror att det är något som har skapats just av ovannämnda i tidiga år. Hur som så är det något jag inte har kunnat värja mig från, det har alltid varit starkt. ## Comment 11 Author: Ugglekatten Intressant reflektion. Det som drivit mig är absolut kärleken till naturen och till livet. Hela livet är en magisk resa med mängder av spännande inslag och inte helt utan utmaningar. Men det handlar också om val och att jag kan urskilja _min_ väg bland allt detta som finns att göra och lära. Jag tror också att uppväxten påverkat mig men att det blivit mer påtagliga ställningstagande senare i livet, speciellt när den karriärjagande första delen är över. Mormors förunderliga ramsor när man fått skräp i ögat eller ramlat och skadat sig var spännande, för att inte tala om hur hon kunde veta i förväg när det skulle komma besök. Jag är uppväxt på en lantbrukargård och skogen var min bästa "boning". Närheten till djur och natur tror jag definitivt haft en påverkan, och jag kan skönja den röda tråden som löpt och löper genom mitt liv. ## Comment 12 Author: BabyDragon Men jag kan förstå tänket av tvång. Vi gör val utefter den vi är och då hamnade vi här :) Vilket är ganska osannorligt för mig då jag inte haft någonsomhelst insikt i detta tidigare. Visste inte att det fanns men visste att det var rätt när jag såg det. Många lyckönskningar till alla liv :) ## Comment 13 Author: marinelady Jag har haft intresset under stora delar av mitt liv, mest för att när man jobbar och växer upp med djur och växter så märker man av att det finns något mer än det vi tror oss se.. Det är bara frågan om att lyssna på rätt sätt.. Sen ser man också hela cirkeln inte bara den glada delen...och hur mycket jobb det är för att verkligen uppnå det man behöver. ## Comment 14 Author: Zoraye Då är jag undantaget som bekräftar regeln eftersom jag är en urban person ut i fingerspetsarna. Men "det" har alltid funnits där. Ibland mer, ibland mindre, ibland försvinner de signalerna i bruset, ibland är de det enda jag förnimmer. I likhet med många andra försökte jag att inte låtsas om det, men till slut gick det inte att ignorera. Och så småningom började jag fatta att det jag uppfattade och gjorde av ren reflex var för mig lika naturligt som att ta bussen till jobbet. Det jobbigaste är dock när det är svårt att stänga av och man känner av folk och sinnestämningar in absurdum, rätt svårt att skaka av sig. Men jag lär mig nog, så småningom. ## Comment 15 Author: BabyDragon #14 Jo det är svårt, har samma problem vilket var väldigt jobbigt när jag praktiserade på en låst psykiatrisk avdelning. Alla de starka kännslorna. Och när man inte vet varför man är så arg och irriterad innan man innser att det är någon annan i närheten som är det och att det är det man känner av. ## Comment 16 Author: BiGavia intressant att läsa era vägar... min har alltid stått färdigt..de e bara kärringen som inte varit färdig! Mina sanndrömmar e väl de som hållit mej kvar, å, vissas komentarer om varför jag inte öppnar mej! Men nu tar jag emot å låter livet föra mej...å jag är en kanal för större ting än vi små människovarelser är, fel uttryck , kanal för en annan värld... nä jag har ingen ettiket att sätta på det.