# Bidrag 13, Andelore av "Narren"
Author: Iram

Andelore

När solen hade gått ner och stjärnorna börjat glittra på himlavalvet satt alltid Andelore där.  
Hon räknade alla stjärnor hon såg och drömde om en klarblå himmel. Vågorna brukade slå mot stenen och upp i hennes ansikte, medan hon andades in den friska havsluften. Men idag var havet lugnt och stilla.  
Månen var full och lyste upp havsytan medan Andelore speglade sig i den.  
Hennes hår var lika svart som natten och hängde ner till midjan. Hennes ögon var djupgröna som havet och hennes hy var ljus och ren.  
Hon tog ytterligare ett andetag och stirrade upp mot skyn. Stjärnljuset speglade sig i hennes sorgsna ögon.  
Ett halsband hängde runt hennes hals. Det var en nyckel för henne; en möjlighet att lämna allt hon visste för att finna lycka någon annanstans.  
Hittills hade hon inte varit säker men inatt kändes allt annorlunda.   
Hon blickade bort mot horisonten och tänkte på den vita strand som fanns bortom den. Höga berg och gröna skogar längtade hon till. Hon grep tag om sitt halssmycke som var format som en stjärna och viskade tyst för sig själv. Sedan simmade hon bort mot sina drömmar.

Simon var en ung man med ett tungt hjärta. Genom skogen vandrade han inatt tillsammans med sin älskade. Månen sken ner genom träden, men det var väldigt dunkelt i skogen.  
Joanne var som vanligt lycklig och sprang framför Simon på vägen. Hon försökte få honom att leka med henne bland trädens tjocka stammar. Hon skrattade ljuvt och märkte inte sorgen Simon bar på.  
En bit därifrån spelade forsen sin ensamma melodi, och det var till forsen de var på väg.  
\- Kom, Simon! Var inte så allvarlig, uppmanade hon honom.  
Hon sprang före honom mot forsen och han iakttog hennes lätta språng. Det ljusa håret virvlade av farten. Hon hade en ljusblå klänning som hon lyfte upp medan hon sprang, barfota på den mjuka stigen.

Skogen tunnade ut sig till blommande buskar och snår närmare forsen. Doften påminde Simon om somrar de delat tillsammans, och idag skulle allt få ett slut.  
Joanne stod på stenbron som hävde sig över forsens strida vatten. Hon var andfådd av springningen och andades glatt ut.  
Simon närmade sig sakta men säkert. Han kunde inte slita blicken ifrån henne där hon stod ljuvlig i månskenet. Han gick fram till henne och tog hennes händer. Hon såg upp i hans mörka ögon och hennes leende dog.  
\- Simon... viskade hon.  
Han kände sig avslöjad, släppte hennes händer och vände sig mot forsen. En bit därifrån mynnade forsen ut i havet. Det var stilla och blankt idag. Han tittade på havet medan han tänkte över sina sorger. Sedan såg han rakt ner på de vassa stenarna i vattnet några meter nedanför bron.  
   
Joanne var länge tyst medan Simon var djupt försjunken i sina tankar. Han väcktes av hennes svaga snyftningar.  
\- Säg inte att du har lyssnat på honom. Säg inte att du tänker lämna mig! sa hon med gråten i halsen.  
Han vände sig om emot henne och drog henne till sig. Hon började gråta ut i hans famn. Han höll henne hårt och hennes broders röst ekade i hans huvet.

"Lämna henne! Du har inget att erbjuda och hon är gammal nog att gifta sig nu. Låt henne gå för ert bådas bästa. Om du inte lämnar henne kommer jag att döda dig... "

Andelore hade legat på stranden och stirrat upp på stjärnorna ett tag nu. Hon tänkte på det steg hon just tagit och vilka äventyr hon skulle kunna få uppleva. Ett leende spred sig över hennes läppar och hon rullade runt i sanden. Halsbandet satt fortfarande runt hennes hals, utan det skulle hon smälta i solljuset. Hon hade aldrig förr gått i solljus och hon längtade så efter det.  
Plötsligt tyckte hon sig höra något inifrån skogen. Hon reste sig upp och såg in i mörkret. Så hörde hon något igen och började sakta följa flodmynningen in bland träden.  
Floden blev efter en bit en strid ström och det var svårt att urskilja vad det var hon hörde en bit bort. Det lät som människor.  
Över stenar gick hon med spröda fötter som lätt trasades sönder. Balansen svek henne ofta och hennes vita sköra klänning smutsades ner och revs upp.  
Hon märkte inte när hennes stjärnhalsband lossnade.  
Sedan såg hon dom på bron, de två älskande.

Joanne grät och beklagade sig i hans armar medan hon blev alltmer desperat.  
\- Lämna mig inte Simon! Jag kan inte leva utan dig, sa hon med panik i rösten.  
Men Simon hade gjort sitt beslut och när han gjort det ändrade han sig aldrig. Han skulle ge sig av inatt och Joanne visste det. Hon såg upp på honom med tårar forsandes nerför kinderna.  
\- Jag kan inte älska någon annan än dig, viskade hon fram och sträckte på dig för att få en kyss.  
Simon böjde ner sitt huvud och mötte hennes läppar. Han smekte hennes hår och andades in hennes doft. Han ville skydda henne, eftersom hon var det enda han hade.  
Efter kyssen släppte han henne och började gå från bron.  
\- Simon! Om du lämnar mig nu låter jag dig inte komma tillbaka! skrek hon i ett sista tappert försök att få honom att stanna.  
Han fortsatte gå och hon föll ihop på stenbron och grät desperat.  
\- Nej, nej... kunde urskiljas ur hennes snyftningar.  
Simon hade gått några hundra meter in i skogen när han stannade och kände ångern komma in i hans hjärta. Han hörde Joannes förtvivlat ropa hans namn, övertygad om att han inte skulle återvända.

Joanne reste sig upp och tänkte springa efter Simon, men insåg att det var lönlöst. Varför kunde hennes familj inte acceptera honom och hjälpa honom, istället för att se ner på honom bara för att han var fattig?  
 Hon stapplade fram till broräcket och såg ner i forsen. Det var så lockande att se slutet på smärtan så nära till hands. Joanne hade aldrig tvekat om något och hon kände ingen tvekan nu heller.  
Om Simon inte kunde leva med henne, ville hon inte leva alls.

Andelore betraktade skådespelet som utspelade sig framför henne med stor förundran. Hon ville också bli kysst av en man. Hon ville också älska någon så innerligt. Sakta klättrade kvinnan över broräcket och stod där för en liten stund.  
Andelore undrade om inte mannen skulle komma tillbaka snart. Hon var alltför långt bort för att höra vad dom sa, men hon förstod att någonting var fel.  
Plötsligt tog kvinnan steget och slängde sig i forsen. Andelore skrek till men blev stel av skräck. Kvinnan flöt livlös med forsen och passerade stället där Andelore stod. Vattnet färgades rött där kvinnan flutit förbi.  
 

Simon vände sig om och började sakta gå tillbaka genom skogen till bron. Han var fortfarande inte säker men hans hjärta styrde stegen.  
Plötsligt stannade han till och lyssnade... Joannes skrik hade tystnat. Han började springa när rädslan kommer över honom.  
När han kom ut ur skogen och såg bron tvärstannade han. Joanne var borta men en spöklik varelse hade uppenbarat sig på bron.  
Han stod stilla en lång stund och betraktade kvinnan han såg. Hon var vänd mot havet och sjöng tyst för sig själv. Svart hår täckte hennes ansikte och fötterna var alldeles blodiga och smutsiga, liksom nedre delen av hennes vita klänning. Hennes hy var nästan lika vit som klänningen och ett silverdiadem prydde hennes panna.  
Simon blev arg och rädd när Joanne var borta. Kvinnan som nu stod på bron var både skrämmande och vacker. Hennes sång hade tystnat och hon vände sig mot Simon när han kom gåendes mot henne.

Andelore såg mannen komma emot henne. Han var lång, mörk och var kraftigt byggd. Med mörka ögon fulla av ilska stirrade han på henne.  
\- Var är Joanne? frågade han och försökte behärska sig.  
Andelore var inte rädd. Hon tänkte på kyssen han nyss gett sin älskade och ville själv bli kysst, innan hon återvände.  
\- Svara! skrek han och började få tårar i ögonen.  
Andelore förde sin hand i en pekande gest över det forsande vattnet.  
\- Hon föll.  
Mannen tog tag i Andelores armar men släppte genast, hon var iskall. Han knuffade undan henne lutade sig över räcket, sökande med blicken efter Joanne.

Simon förstod att hon var död och att vattnet fört ut henne till havet. Han började gråta hejdlöst och tänkte hoppa efter när han hörde en röst inifrån skogen.  
\- Simon, om du dragit med dig Joanne till skogen igen så är det ute med dig! skrek William, Joannes bror en bit bortifrån.  
Simon blev både ursinnig och skrämd, han ville hämnas Joannes död. Det var Williams fel att hans syster hoppade. Ur sin ficka plockade han upp en kniv och gick för att möta William.

Andelore ville springa efter för att inte tappa bort Simon men hon var för rädd. Hon gick in i några buskar och gömde sig. Hon hörde hemska rop och förbannelser från männen.  
Hur hade hon kunnat möta en sådan blodig natt i människornas värld?  
Om hon kunde gråta hade hon gjort det men nu höll hon för öronen och försökte att inte finnas till. Trots det kunde hon höra några av de högsta ropen.  
Andelore andades lugnt och tänkte på mannen med de bruna ögonen. Hon hoppades innerligt att han skulle överleva och komma tillbaka till henne.  
Plötsligt blev det tyst. Andelore tog bort händerna från öronen och lyssnade. De hade slutat.  
Hon ställde sig upp och sprang i den riktningen mannen gått. På stigen längre fram låg en blond man med ett blödande sår. Andelore gick fram till honom. Han levde fortfarande och såg upp på henne med en blick fylld av skräck.  
Hans ögon var kalla som is och han väste när han drog sina sista andetag. Mannen med de bruna ögonen hade stuckit honom flera gånger i bröstet och sedan lämnat platsen.  
Andelore förstod inte sambandet men hon ville se mannen igen och började springa i den riktning hon trodde att han gått.

Hon fann honom gråtandes mot ett träd. Han hade blodiga händer och hans skjorta var sönderskuren på visa ställen och lite blodfärgad. Vid trädet var en vit häst bunden. Andelore hade aldrig sett en häst förr och hon tyckte både mannen och hästen var väldigt vackra. Hon stod länge och bet­raktade de båda tills mannen upptäckte henne.  
Han slutade gråta och band loss hästen för att ge sig av. Andelore sprang fram till honom.  
\- Låt mig följa med, bad hon mjukt.

Simon såg förundrat på henne. Vad var det här för en konstig människa? Vad gjorde hon i skogen om natten och vad ville hon honom?  
Någonting fick honom att inte lämna henne. Kanske var det för att hon var en sorgsnare figur än han själv.  
\- Vem är du? frågade han och såg in i hennes ögon.  
Hon blev glad över att han inte gav sig iväg på en gång.  
\- Mitt namn är Andelore, svarade hon och log.  
Han log svagt och glömde sina sorger för en kort stund. Det var något underligt och magiskt över henne.  
\- Jag heter Simon, sa han. Kan du rida?  
Andelore skakade på huvudet och kunde knappt vänta på att få sätta sig på hästens rygg. Hon la ena handen på hästens hals och skrattade till.  
\- Den är varm, sa hon och tog sedan bort handen.  
Simon funderade på vart de skulle rida och att han måste hålla farten för att komma undan de som skulle komma att jaga honom.  
\- Jag kommer att rida långt och jag tänker inte rida tillbaka om du ångrar dig.  
Andelore nickade och längtade efter öppna landskap och saker hon aldrig sett. Simon satte upp på hästen och gav Andelore sin hand och hjälpte henne upp.  
Hon var gladare än hon någonsin varit när hon satt på den vackra hästen med en varm man bakom sig. Hon blev snart också varm och när Simon satt hästen i galopp höll hon sig så hårt hon kunde i hästens man. Det slutade aldrig pirra i hennes kropp förrän de stannade ett bra tag senare.

De hade ridit upp för en kulle där de stannade och såg ut över ett stort landskap som omgavs av berg.  
Andelore kunde knappt andas, så lycklig var hon.  
Solen skulle snart gå upp över bergen för himlen började svagt färgas röd över dem. Hon kände sig lite rädd men letade med handen efter halsbandet som skulle skydda henne.  
\- Det är vackert, sa Simon.  
Hans sorger var han tvungen att glömma nu. Han tänkte på det nya liv som väntade långt borta och då skulle han sörja Joanne. Han ångrade inte hämnden på William.  
Plötsligt kastade sig Andelore av hästen och stirrade upp på honom med skräckfylld blick.  
\- Jag måste tillbaka, sa hon. Snälla rid tillbaka med mig!  
Simon skakade på huvudet och blir både besviken och arg. Det var något hos henne som han skulle ha velat hålla fast vid och det kändes bättre att inte vara ensam. Han kunde omöjligt vända om nu, med tanken på faran som var bakom honom.  
\- Du får gå själv, sa han och red vidare nedför kullen.

Andelore såg efter honom en stund, sedan vände hon om och sprang allt hon kunde.  
Hon visste att hon inte skulle komma fram i tid, de hade ridit långt i full galopp och hon sprang inte ens hälften så fort som hästen. Solens strålar skulle strax nå henne.

Simon red sakta och saknade Andelore. Han förstod henne ingenting med henne. Inte den magiska dragning han kände till henne, inte hennes mystiska sätt och inte rädslan i hennes ögon. Någonting måste vara väldigt fel, hon behövde hans hjälp. Han kände ångern komma över honom, när han insåg att han svikit ännu en kvinna. Om han vände nu och red efter henne, skulle hon vara för evigt borta då med?  
Han vände snabbt om och galopperade fort efter henne.

Han sökte länge och red den väg de kommit. Men han fann henne inte. Han var ledsen över att han tappat bort henne, men vägrade ge upp hoppet. Han var också rädd, han borde ha varit mycket längre här ifrån nu än vad han var.  
Plötsligt såg han henne. Hon satt i skuggan av ett träd och andades häftigt. Han hoppade av hästen och gick fram till henne.  
\- Andelore, vad skrämmer dig? Frågade han och hoppades få svar på ett av hennes alla mysterier.  
Hon såg upp på honom och blev väldigt glad över att se honom men paniken i hennes inre var så stor att hon inte kunde le.  
\- Det är ljuset. sa hon och försökte göra sig så liten som möjligt för att inte komma ut ur skuggan.  
Det svaga gryningsljuset hade redan hunnit bränna henne innan hon sökte skydd i skuggan. Men det räckte inte. Hon dog sakta bort men det kändes inte så farligt, inte nu när han var hos henne.  
Simon satte sig framför henne och såg små brännsår över hela hennes armar. Han såg på hennes vackra ansikte och smekte försiktigt hennes händer.  
\- Kan jag göra något? frågade han och önskade att han kunde ställa allting till rätta.  
Andelore blev varm inombords av hans beröring. Hon visste att det var för sent. Han skulle aldrig kunna hitta hennes halsband och det var för långt till stranden för att hinna dit utan att dö.  
\-  Kyss mig, bad hon.  
Simon såg på henne och tänkte på Joanne. Det var så stor skillnad mellan dem och Andelore skulle aldrig kunna ta hennes plats i hans hjärta. Han trodde inte att någon någonsin skulle göra det. Andelore var väldigt ärlig, mystisk och en aning påträngande.  
Han såg hennes vädjande blick och tänkte att Joanne var död. Framför honom var en mycket vacker kvinna som levde. Han lutade sig fram och kysste Andelores kalla läppar och kände att hon krävde mer. Han drog henne intill sig och kysste henne hett en liten stund innan han släppte henne och ställde sig upp.  
\- Jag älskar Joanne, sa han och backade bakåt.

Andelore var likgiltig. Hon visste inte vad kärlek var, men hon hade fått som hon ville och nu kunde hon dö i frid. Hon slöt ögonen och kände hur ljuset runt om henne började bli alldeles för starkt. Hon skulle snart dö.  
Simon visste inte vad han skulle göra. Han förstod inte vad som höll på att hända men han tog sin häst, hoppade upp och red iväg. Andelore såg efter honom men kände varken sorg eller smärta. Det sista hon såg var hästens svans fladdrandes i morgon ljuset.  
Och så var natten slut.