# Bidrag 3, Besvärjelsen av "FallenAngel"
Author: Iram

Besvärjelsen

Stjärnorna gnistrade mot den nattsvarta himlen. Den stränga kylan skar in genom den svarta dunjackan men gjorde samtidigt att stjärnorna syntes bättre. Lena var och rastade sin hund Kira, en svart blandras med en knorr till svans och lätt kropp. Hon nosade ivrigt i marken medan de strosade längs skogsvägen. Hon hade sitt långa svarta hår utsläppt och lockarna flög lätt i den isande vinden. Kylan var ingenting som störde henne, det var så vackert om natten. De gick samma runda som de brukade och månen lyste upp den snöiga vägen med sitt silverne sken. Träden stod på vakt på vägens sidor och höljde skogen i mörker. Månen var nästan halv, bara några veckor kvar till fullmånen. Natten då hon brukade vara uppe och se på nattens under.  
Efter att ha gått någon kilometer kom de till ett vägskäl, där tog hon som vanligt av åt höger och fortsatte i sina egna tankar. Hon var så inne i sin egen värld att hon nästan gick rakt in i en man. Med en ström av ursäkter rodnade hon, såg på Kira och drog in hennes koppel. När hon inte fick något svar såg hon upp och såg den. Det var en lång man, med gles päls över hela kroppen, rufsigt hår och med en hukande ställning. De stirrade på varandra en lång stund och Kira stod alldeles lamslagen. Slutligen gick manen ned på alla fyra och nästan hoppade iväg in i skogen. Huttrande av skräck snarare än köld vände hon om för att gå tillbaka. Hon fick dra och slita i Kira för att hon skulle röra sig alls. När hon väl vänt hunden om hade hon så bråttom hem att hon började dra. Lena ignorerade det eftersom hon själv ville komma hem snabbt. Hon tog sig hem utan några fler konstigheter och kände sig inte säker förrän hon låst dörren.  
Flämtande efter andan stod hon i lampljusets sken och tänkte tillbaka på händelsen. Hade hon sett fel? Hade det bara varit ett djur? Hon såg på Kira som hade sprungit in till sovrummet och gömt sig under sängen. Hon brukade inte bete sig så när hon såg djur. Hon kunde inte vänta på att få sätta efter dem. Men det kanske hade varit en björn? En björn hade väll inte långt rufsigt hår och händer utan klor. Det hon mindes mest var blicken, den håliga tomma blicken. Rycket på huvudet när den såg sig om innan den gav sig av.  
"Kira. Kom gumman." Hon satte sig på huk och kallade med mjuk röst. Kira kom lydigt fram och gick sakta fram till henne. Hon lade sig i Lenas famn och gnydde lätt.  
"Såja gumman. Det var ganska läskigt. Men det var säkert bara något sorts djur."  
Även om hon själv tvivlade på det kunde hon inte få synen att verka vettig. De gjorde sig i ordning för att sova och både Lena och Kira låg under täcket. Lena fingrade sakta på sin berlock som alltid hängde runt hennes hals. Det var en talisman hon fått av sin Mormor, när hon senare tittat i den hade hon funnit att den innehöll små bitar av brännässla, enris, malört, alruna och en stor bit Salvia. Den skulle skydda henne hade mormor sagt. Hon hade skrattat lätt, hur skulle små växt bitar kunna skydda henne? Nu smekte hon den och hoppades innerligt att den skulle göra det.  
Så fort hon slöt ögonen såg hon varelsen, den förföljde henne hotfullt och hon sprang för sitt liv. Med ett ryck vaknade hon tidigt morgonen därpå i en säng som var våt av svett. Irriterad över sin barnslighet gick hon upp och bäddade rent i sängen. Det var fortfarande mörkt ute. Hon satte sig att äta frukost och stirrade sedan ut genom det mörka fönstret. Hon hoppades att Kira inte skulle behöva gå ut än. Men hon låg fortfarande under sängen och såg olycklig ut. När solen steg upp och gjorde världen ljus försvann hennes rädsla och hon undrade om synen inte hade varit i hennes dröm ändå. Hon klädde på sig och fick nästan ryta åt Kira för att hon alls skulle komma fram. De gick den vanliga rundan och hennes hjärta klappade allt hårdare ju närmre de kom korsningen. När hon svängt av sökte hon på marken efter spår. Men det var omöjligt att se, flera bilar hade åkt förbi och klövspår gick i massantal över samma ställe som hon sett varelsen natten innan. Det var konstigt, men förmodligen hade an familj vildsvin bestämt sig för att ta just den vägen under natten. Var det ett vildsvin hon hade sett? Nej de kan inte stå på två ben och se ut som en människa.  
Efter promenaden matade hon Kira innan hon åkte till jobbet. Lena jobbade som undersköterska på ett äldreboende i den lilla byn Bollstabruk. Det var ett enplanshus där hon och en kollega hade hand om tio boende. Dagen förflöt precis som vanligt, de boende fick hjälp att ta sig upp, fick mat. En del var tacksamma för hjälpen, en del skrek och gormade åt henne. Och kära söta Anna-Lisa svor och förbannade henne precis som vanligt. Kvinnan hade aldrig gillat henne. Men en sak var annorlunda, när de boende satt och såg på nyheterna under förmiddagen, satt Anna-Lisa och log mot Lena. Det var inget vänligt leende och med den vänligaste röst hon kunde uppbåda frågade hon kvinnan om det var någonting särskilt hon ville.  
"Hade du en trevlig natt?"  
Lena ryckte till ofrivilligt. "Ja den var som alla andra nätter."  
Den gamle nickade med en besviken min. Sedan vände hon sin koncentration till TV:n När passet var över åkte hon hem till sitt röda lilla hus. Kira hälsade henne glatt som om hon varit borta i flera år. Under kvällen såg hon på en film som började vid nio tiden. När den var slut var klockan elva. Hon såg ut i mörkret och fann att det var stjärnklart som förra natten. I en stilla tanke övervägde hon om hon bara skulle låta Kira få rasta av sig på gården. Men hon hade inte fått någon riktig promenad sedan morgonen och hon hoppade piggt upp och ned inför utsikten att få gå ut. Nej det fick bli en ordentlig promenad.  
"Ska vi gå ut Kira?" Kira hoppade högt till svar och sprang fram till dörren. Väl ute i den friska nattluften kände hon hur kroppen längtade efter att få gå. Tankarna började vandra i egna banor och hon njöt för fullt av promenaden. Kira sprang före och nosade på marken. När de kom fram till korningen tvekade Lena. Men kom fram till att även om varelsen fanns så skulle hon säkert inte se den på samma ställe igen. Hon drog ett djupt andetag och gick hastigt runt hörnet. Lättat såg hon inte en själ på vägen. Kira var fortfarande glad så de fortsatte längs vägen och snart var de hemma igen. Med ett skratt vände hon in på gården och såg på trappan in till huset hur en hukande gestalt satt och tittade på henne. Med fasa i hjärtat insåg hon att det var samma varelse från igår. Hon kunde se den mycket tydligt i ljuset från ute lampan. Så den fanns verkligen. Hon såg dimman som bildades när den andades, hur hela varelsen hävde sig i vart andetag. Den rufsiga pälsen och håret på huvudet var grått. Den ställde sig på bakbenen och tornade upp sig. Huggtänder glimmade i ljuset och ett par vita blinda ögon såg mot henne. Kira stod som förstenad, som om hon stelnat av skräck. Lena började försiktigt backa för att ta sig till bilen, med våld försökte hon dra till sig den stela hunden. Varelsen blottade huggtänderna i ett morrande och kröp ihop. Lena hade tagit sig fram till bilen och började fumla i fickorna efter nycklarna. Varelsen tog ett enda språng och landade precis bredvid henne. Hon han inte få upp nycklarna ur fickan innan varelsen höjde en väldig hand för att slå till henne. Lena höjde armarna för att skydda sig, hörde varelsen tjuta och sedan..... ingenting. Hon förde försiktigt ned armarna och upptäckte att varelsen hade försvunnit. Spåren i snön ledde nedåt vägen. Lena skyndade sig in i huset med Kira som nu kunde röra sig. Väl inne i huset med dörren låst ringde hon till sin mormor. Hon berättade om allt som hänt henne de senaste nätterna. Hennes mormor var så tyst att hon undrade om hon lyssnade alls.  
"Det låter märkligt i sanning" Sade hon tillslut. "Har du sett denna varelse tidigare?"  
"Nej bara igår natt och nu, vet du vad det är mormor?"  
"Jag har mina aningar, finns det någon som har agg mot dig?"  
"Det tror jag inte. Ingen som kan göra någonting sådant om det är det du menar."  
"Finns det någon alls som har agg emot dig?"  
"Ja det gör det. En boende på mitt arbete. Jag får inte berätta mer. Jag har tystnadsplikt."  
"Det är ett äldreboende va? Den enda jag vet är trollkunnig i min ålder måste vara...."  
"Vet du vem det är? Trollkunnig? Det tror jag inte."  
"Det är ingenting man kan se på utseendet mitt barn." Lena kunde höra hur hon log.  
"Nej, jag vet det mormor."  
"Har du fortfarande berlocken jag gav dig?"  
"Jag har den på mig jämt."  
"Bra. Har du kvar burkarna med pulver jag gav dig häromveckan?"  
"Det har jag. Men jag vet inte hur det ska kunna hjälpa mig."  
"I glasburken med grönt lock finns enrispulver, i den med brunt lock finns pulver av ceder, lägg det i en skål och tänd det. Gå med skålen i ditt sovrum och sprid röken"  
"Varför då?"  
"Det får du se. Ska du jobba imorgon?"  
"Ja."  
"Bra. Om den speciella personen frågar så är du självsäker och har haft den bästa nattsömnen i ditt liv."  
"Jag ska låtsas."  
"Du kommer inte behöva låtsas. Gör som jag sagt så kommer det att ordna sig. Kom till mig direkt efter jobbet. Sov gott."  Hon lade på utan att vänta på svar från Lena. Hon stod med luren i handen och försökte att få rätsida på det mormor hade sagt. Med risk för att hon såg tokig ut, gick hon pliktskyldigt runt i rummet som mormor hade sagt. När hon lade sig kände hon en blandad doft av nytvättade lakan och rökelse. Doften var stickande och på samtidigt rogivande. Hon kunde inte hålla ögonen öppna trotts rädslan för att varelsen skulle komma till henne i drömmarna igen. Men rädslan försvann sakta och hon somnade i en behaglig känsla av ro.  
Morgonen kom och väckarklockan väckte henne vid kvart i sex. Hon sträckte försiktigt på sig och kände hur pigg hon var. När hon tänkte efter hade hon inte haft några mardrömmar. Lycklig steg hon upp, rastade Kira, åt frukost och åkte till jobbet. Det första hon gjorde när passet började var att väcka Anna-Lisa.  
"God morgon." Kvittrade hon.  
"Vad gör du här. Ge dig av." Hon hötte med näven åt Lena och drog täcket över huvudet.  
"Nej men det är en strålande dag. Hur är det med dig? Har du inte sovit gott?"  
Anna Lisa låg tyst en stund, så kikade hon långsamt fram över täcket. "Har du sovit gott?"  
"Jag ja." Sade Lena glatt. "Tackar som frågar. Jag har sovit utmärkt tack."  
Anna-Lisas ansikte blev högrött, hon tog en tom chokladask som låg på nattduskbordet och kastade efter henne.  
"Jag kommer in litet senare så kan du morna dig lite." Lena jobbade hela dagen med ett leende på läpparna. När eftermiddagen kom och solen började gå ned började hon däremot att grubbla. Tänk om varelsen väntade på henne utanför. Nej, det var alldeles för mycket folk som sprang här för att den inte skulle märkas. Hon började också undra vad hennes mormor hade i kikaren. När passet var över åkte hon de tre milen till sin mormor som levde i ett hus längs vägen mot Sollefteå. Trädgården var strålande vacker under sommaren då kvinnan arbetade hårt med den. Nu låg den vilande under snötäcket och väntade på solen. I köksfönstret stod en oljelampa tänd. Mormor brukade alltid säga att det påminde om hennes barndom. När hon steg in kände hon lukten av nybakta bullar. Det vattnades i munnen när hon steg in i köket där Mormor stod och kokade kaffe över vedspisen, hon hade en vanlig spis men fördrog att använda vedspisen när det var kallt ute. Den spred en behaglig värme i rummet och Lena kände den välbekanta doften av hennes parfym. Kvinnan såg upp och strålade av glädje när hon såg Lena.  
"Välkommen gumman." De omfamnade varandra och Lena kände sig trygg i hennes famn. Hon mindes att hon känt samma sak under barndomen. Hon hade bott en tid hos sin mormor under barndomen. Hon mindes den med värme i hjärtat. Men någonting hade hänt då, någonting som gjorde att hon tappat den tilltro hon haft för sin älskade mormor. Hon kunde inte erinra sig vad det var. Kvinnan gjorde en gest mot en röd köksstol och Lena slog sig ned.  
"Var det halt på vägen hit? Du körde väl försiktigt?"  
Lena väntade sig inte denna vardagliga fråga. Hon tvekade en stund då hjärnan inte riktigt ville hänga med. "Ja lite halt var det. Jag kör alltid försiktigt mormor."  
"Jag vet det gumman." Hon hällde det nybryggda kaffet i två gröna koppar och serverade det tillsammans med ett fat kanelbullar.  
"Jo mormor." Började Lena tveksamt. "Angående igår kväll så..." Kvinnan tystade henne genom att höja ett finger.  
"Först fikar vi. Varsågod."  
Lena tog lydigt en bulle, första tuggan var sagolik och väckte återigen många minnen.

En liten flicka med hår svart som en stjärnlös natt. Djupt blå jättestora ögon som alltig såg sig storögt omkring, som om hon såg allt för första gången. Mamma som snyftande låg i Mormors armar.  
"Jag vet inte vad jag ska ta mig till men ungen." Fick kvinnan fram emellan snyftningarna. "Hon talar inte annat än om saker hon ser. Men de finns inte där. Hon pratar med vänner som inte finns och blir rädd för saker sim inte finns när vi är ute bland folk. Jag kan inte ta med henne någonstans längre. Vad är det för fel på henne mamma?" Mormor klappade henne stilla på ryggen och hyssade. Den lilla flickan kom fram och strök sin mamma på armen, sugandes på tummen. Hennes mamma sken upp lite och lyfte upp henne i famnen. "Lilla gumman, allt är mitt fel. Jag måste ha gjort någonting fel." Hon kramade barnet och gungade sakta som för att trösta flickan.  
"Varför lämnar du henne inte hos mig ett tag." Sade Mormor till slut..  
"Men inte kan jag lägga det här på dig mamma. Du har det jobbigt nog som det är."  
"Nejdå lillan, jag ska nog kunna ta hand om lilla Lena. Ge mig några månader så ska du se att det lugnar ned sig. Hon behöver säkert bara ett miljöombyte."  
Mamman såg på sin dotter och kysste henne på hjässan. "Tror du verkligen det?"  Hopp lyste i hennes ögon. Den lilla flickans ögon såg glatt på dem båda två. Denna lilla femåring som älskade dem så högt.  
"Du ska se att det ordnar sig lillan. Eller hur Lena? Vill du bo hos mormor ett tag?"  
Den lilla flickan nickade ivrigt på huvudet, såg på sin mamma med hoppfulla ögon. "Kan vi inte bo hos mormor mamma?"  
"Nej, nej. Bara du och jag." Sade mormodern skrattande.  
Den lilla flickan såg något skräckslagen ut. "Men tänk om det genomskinliga folket kommer mamma." Hennes mamma var på väg att säga någonting men rodnade istället.  
"Då tar jag hand om dem." Sade mormor med ett leende. "Jag lovar att de kommer att sluta komma till dig i sinom tid."  
"Lova du?"  
"Jag lovar."  
Sedan mindes hon bara brottsstycken, En fullmåne, ett altare. Kalla nätter som rev i hennes lungor. Mormor som talade med en otäck röst och med en massa saker runtomkring. Rökelser av örter, malda till ett fint torkat pulver. Genomskinliga människor som sträckte sig efter henne, varelser som lurade i skuggorna. Bittra te brygder som hon lydigt tvingade i sig. Plötsligt mindes hon varför hon varit så vaksam mot sin mormor. Någonting hade hänt. Men hon kunde inte riktigt få grepp om minnena. De flöt iväg för henne likt vatten under is. En vrede väcktes inom henne.  
"Så du minns nu?"  
Lena tappade den halvätna bullen, mindes den vagt bekanta smaken av örter som hon fått i sitt te som barn. "Vad gjorde du med mig?" viskade hon frostigt.  
"Jag hjälpte dig." Mormoderns röst var lugn.  
"Hjälpte? Du använde mig för ceremonier." Hon reste sig tänkte panikslaget ett ögonblick. "Är det du som manat fram denna varelse?" Lena mådde illa och kände sig yr.  
"Sätt dig ned lillan. En del av örterna kan göra dig lite yr ett tag."  
"Vad tänker du göra med mig?" Lena höll sig för huvudet, önskade att världen kunde sluta snurra.  
"Jag tänker ta tillbaka det som aldrig borde ha fått hända. Jag ber om din förlåtelse. Allt detta är på sätt och vis mitt fel."  
Fly, det var det enda Lena kunde tänka på. Fly och berätta för polisen. Berätta vad? Att hennes mormor förhäxat henne och skickat en halvt mänsklig varelse efter henne. Det snurrade till och allt blev svart.

När hon vaknade var det kallt. Det rev i lungorna av den kyliga luften. Små iskristaller bildades runt hennes mun när hon andades ut. När hon öppnade ögonen var det första hon såg altaret. Det fördömda altaret från hennes mardrömmar. Utsnidat ur en trädstubbe med flera olika mönster. Det låg någonting ovanpå det men hon kunde inte se vad det var. Snön låg gnistrande runtomkring henne, gnistrade i ljuset som de svarta ljusen kastade som stod i en perfekt cirkel runt altaret. De var i skogen bakom mormors hus. Men hon hade aldrig fått veta vägen dit. Hon hade glömt att det existerade, märkligt egentligen. Hur kunde man glömma någonting liknande? Hon låg på en svart filt med ett rött pentagram påmålat. Hon försökte röra sig men fan att hon var bunden till fyra mycket stora stenar. Hon kände paniken sprida sig i kroppen som ett gift som hotade att spränga henne inifrån. Hon kände den välbekanta doften av rökelse innan hon såg dem. Tre gestalter som närmade sig långsamt. De två första hade svarta kåpor på sig, snett bakom dem kom en gestalt klädd i vit kåpa. Den vita bar på en skål som det kom knappt skönjbar rök ur. De svarta mumlade sakta medan de närmade sig henne. I ett sista förtvivlat försök drog hon i kedjorna för att komma loss, men det blev bara att hon sprattlade. De stod framför henne nu, men on kunde inte se deras ansikten för de stora huvorna. En av de svartklädda såg upp mot himlen, den var svart av moln som täckte allt himmelskt ljus. Den svartklädde höjde händerna och mässade högt på ett språk som hon inte kunde. När han gjorde det gled en del av kåpan ned och hon kunde se att det var en man. Det började blåsa, först helt stilla. De blåste mer och mer ju högre manen mässade och när han gjorde en hastigt svepande åtbörd började molnen skingra sig. Ett stort område runt den halva månen röjdes från moln och det slutade med ens att blåsa.  
Lena kunde inte tro vad hon såg, det var omöjligt. Det måste ha sett ut som om han gjort det, men det var bara en slump. En slump, måtte det vara en slump.  
Med en nöjd nick log mannen snett, hon kunde se hakan och en del av näsan när han såg upp mot månen som lyste upp världen till silver. De började åter mässa, den andra svartkläda gestalten gick fram och böjde sig över altaret, Lena kände igen henne innan hon såg ansiktet. Hon kunde känna igen sin mormors hållning och rörelser vartsomhelst. Hon tog upp ett föremål från altaret och lyfte upp det mot månens ljus. Kniven blänkte till när den blev upphöjd. Lena blev förlamad av skräck, dagen var kommen. Nu skulle det sluta i en skog om natten. Lena såg upp mot den enda tröst hon kunde finna, stjärnorna. De fanns alltid där och vakade över henne, det va hon säker på. Men inatt hade de misslyckats. Mormodern började tala med en röst som färdades vida genom skogen.  
"Stora moder, väktare över liv, leverne och död. Jag kallar dig i vår stund av nöd." Det blev tyst. Inte en fågel, inte ett djur rörde sig. Mormodern kallade igen och igen. Den tredje gången lyste månen starkare än någonsin förut. Lena kunde bara förtrollad se på den. Hon kunde se ljusstrålar från den som lade sig över deras altare innanför ringen av ljus. Hon kunde inte se någonting utanför cirkeln av ljus, hon försökte lyfta armen för att känna på ljuset, det såg på något sätt solid ut.  
"Jag kallar dig för att hela det som blivit brutet. Det naturliga band som skars sönder av denna kniv." Hon höll upp den och sänkte långsamt händerna. Kniven stannade kvar i luften. Svävade ovanför Lena. Storögt såg hon på den när den började snurra i hög fart. Den stannade, ställde sig med spetsen riktad mot Lenas navel, stannade bara några centimeter ovanför den.  
"Jag godkänner att hela det som en gång bröts. Det kommer att helas och flöda av full kraft. Et kommer aldrig åter att kunna brytas. Söker ni fortfarande hela detta band av död och övernaturligt?" Rösten klingade stark och klar, men ändå vag likt porlande vatten i ett litet vattenfall.  
"Vi söker fortfarande hela detta band av död och övernaturligt." Sade alla tre med hög stämma.  
En lång stund hände ingenting. Det var som om tiden stannat och det enda som fanns var andetagen som bildade vit imma i den silverne luften. "Må så ske." Plötsligt höjdes kniven, ven några millimeter ovanför Lenas ansikte innan den varsamt lades på altaret. Det starka ljuset mattades av och försvann, Lena kände det som att hon blivit övergiven och ville ingenting hellre än att få tillbaka det igen. Människorna drog tillbaka sina huvor, de skrattade lågt och befriade henne från sina bojor. Omtumlad lät hon sig ledas av sin mormor och den okände mannen. Den vitklädde dröjde kvar och började samla in alla ljus och tillhörigheter. De gick längs en stig som verkade flitigt använd av både människor och djur. När hon såg sig omkring såg hon ett rådjur, en räv, ett lodjur. Alla såg nyfiket på dem. De lockades väll av den stora moderns närvaro. Tänkte Lena, hon funderade länge på varför hon tänkt denna tanke. Det tog dem inte många minuter att komma till stugan. Väl inne brände värmen henne och hon kände först nu hur kall hon var. Hon upptäckte att allt hon haft på sig var en enkel vit klänning. Likt ett oskyldigt offer, tänkte hon sarkastiskt. Hon tog glatt emot den varma chokladen hennes mormor serverade, men hon tvekade med koppen nästan vid hennes läppar.  
"Du behöver inte vara orolig." Sade den gamla kvinnan med ett lätt skratt. "Det är bara mjölk, kakao och socker i den."  
Lena kände sig övertygad och drack försiktigt. Värmen spred sig på ett behagligt sätt genom kroppen. Hon sträckte ut sina kalla ben mot vedspisen som brann.  
"Så. Ska ni berätta vad som just hände eller ska du bara skicka hem mig som du gjorde sist?"  
Mormodern skrattade högt och slog sig ned med dem. Den vitklädde kom precis in genom dörren med en korg överfull av de ljus som använts.  
"Lyckades det?" Frågade hon så snart hon stängt dörren bakom sig. Med ett ryck kände Lena igen henne. Det var hennes kusin Sara, hon var sjutton år och hade samma hår och ögonfärg som hon själv. Det hade de ärvt av mormodern trodde hon.  
"Det märker vi." Sade mormor stilla. "När du var liten." Sade hon och vände sig åter mot Lena. "Kom din mamma till mig. Hon visade inga anlag för detta så jag höll henne utanför det. Ett misstag skulle det komma att visa sig. Du hade starka anlag redan från början, inte bara det normala som alla barn har. Hon var utom sig eftersom du såg saker som inte fanns. Som inte hon kunde se i vart fall. Jag såg din ungdom förstörd utav denna gåva och tänkte att den kanske inte behövs längre. Människorna har inte bara trängt ut djur med sina städer utan även andra varelser. Det finns mest utav dem i norr, men nu verkar det som att de finns här ändå. Jag beslöt att bryta det mentala bandet som du hade till den Stora modern. Det tog många försök och det tog flera månader innan hon förbarmade sig över oss och bröt länken. Du slutade se de genomskinliga och de andra varelserna och ni blev en normal familj. Men hade jag tagit dig i lära hade du kunnat försvara dig nu istället."  
De satt tysta en lång stund innan Lena såg upp mot mannen som satt bredvid henne. Han log med en vänlig blick ur sina mörka ögon och han hade en lätt skäggstubb som klädde honom. "Jag är Tobias, din farmor bad mig om hjälp med ceremonin. Det krävs stora krafter för att frammana henne i halvmåne. Vi hade stor tur som fick hennes förbarmande inatt."  
"Ni kunde inte ha frågat mig och förklarat vad som skulle hända s att ni inte behövde söva mig." Mannen vred sig olustigt. Mormor tog ömt hennes hand och såg henne i ögonen.  
"Du reagerade mycket starkt på min minnesbryggd. Jag gav dig de för att du skulle minnas igen. Men du svimmade så vi tog ut dig för att det inte skulle vara för sent. Vi band fast dig ifall att du skulle vakna och gripas av panik. Du måste förstå att i var tvungna att göra det när månen var halv. Det är den näst kraftfullaste fasen för sådana ceremonier."  
"Hade ni inte kunnat göra det vid fullmåne?"  
Mannen log "Vi sparar den för ett mer kraftfullt ändamål. Vi måste förbereda mycket, vi måste ta reda på vad det är för en varelse som förföljer dig."  
"Det såg ut som en man, men med längre armar, päls, huggtänder och vita ögon. Han gick med starkt kutad rygg. Han var mycket snabb."  
De satt alla försjunkna i tankar.  
"Kan det vara en varulv?" Sara såg på dem en stund, men slog ned blicken och rodnade när de inte sade någonting.  
"Kan vara. Men den dyker upp varje kväll, inte enbart vid fullmåne." Sade Tobias lågt.  
"Den är i så fall frammanad på magisk väg." Sade mormor. "Och vi vet vem det är, det ger oss en stor fördel. Tobias, känner du till en häxa vid namn Anna-Lisa?"  
"Om jag gör, hon ställde till med stor förtret och spratt under sin ungdom. Det skulle inte förvåna mig om varenda häxa i Sverige känner till henne."  
"Vi växte upp tillsammans." Sade mormor till allas förvåning. "Vi hade samma lärare i häxkonsten. Men hon visade tidigt vilken väg hon ville vandra." Hon fick en avlägsen blick som om hon mindes de gamla tiderna. "Hon hatar mig, det har hon gjort sedan jag bad henne att sluta studera svartkonster."  
"Varför skulle hon då ge sig på mig?" Frågade Lena förbryllad.  
"För att du är mitt barnbarn. Hon ser dig som ett hot."  
"Det känns som att det har hänt lite för mycket ikväll." Sade Lena med en stor suck. Tobias tog hennes hand. "Jag ska följa med dig hem. Jag ska se till att du är säker tills vår ceremoni."  
"Jag tackar dig." Sade Lena lättat.  
Lena möttes av en oerhört glad men oerhört nödig Kira. Efter en massa ursäkter och fumlanden med kopplet erbjöd sig Tobias att gå ut med Kira. Men Lena ville inte att han skulle behöva möta odjuret själv så de gick ut tillsammans. De gick bara en kort promenad med ett löfte till Kira att morgondagen skulle bli bättre. Lena somnade så fort hon lagt huvudet på sin kudde. Drömmarna hon hade den natten ar de märkligaste hon någonsin haft. Människor i massantal sträckte sig ut efter henne, bönade henne, hotade henne. Hon kunde inte komma fram till vad de ville. De skingrades i skräck, även om hon inte ville att de skulle vara rädda men kände ändå lättnad när de försvann. Hon befann sig nu i en skog. När hon såg upp var det fullmåne. Den lyste så starkt att de närmaste stjärnorna inte syntes. Hon stod barfota i den djupa snön, men hon kände ingen kyla. Ett ylande skar igenom natten, hon visste vad som väntade redan innan den visade sig. Ett morrande i hennes vänstra öra fick henne att häftigt sno runt. Där stod varelsen, men den var mörkare, större och dess ögon glimmade svarta. Dess päls var mörkt brun och huggtänderna glimmade vita.  
"Jag är inte rädd för dig." Sade Lena med en stark röst.  
Varelsens axlar började skaka, hon insåg att den skrattade. Skrattet var mullrande och växte, så slutade den tvärt. Den höjde sin hand och gav henne en örfil över kinden. Lena satte sig upp i sängen. Hon andades lättad ut, även om hon hela tiden vetat att det var en dröm hade det varit otäckt. Hon kunde till och med känna smärtan efter örfilen. Hon tog sig för kinden och kände någonting klibbigt och vått. Hon såg på sina fingrar, de ar röda av blod. Hon for upp och sprang in till toaletten. I spegeln såg hon fyra riv märken efter varulvens klor. De var inte djupa men det blödde ymnigt. Hon tog en handduk och höll det mot såret. Hon väckte Tobias för att få hjälp med omläggningen av det. Han hade en bekymrad min när han lade om det och hörde om hennes dröm.  
"Han blir starkare ju närmare fullmånen vi kommer. Jag tror att det var vad det betydde." Me en suck lade han den sista handen om sitt verk. Det var inte vackert men det fungerade. "Jag antar att du inte har någon samling örter liggandes." Sade han med ett snett leende.  
"Jo, jag fick några burkar av mormor för ett tag sedan."  
Tobias sken upp. Lena visade honom sitt lilla förråd och han tog för sig och blandade dem i den skål Lena använt föregående natt. Han gick in med rökelsen i hennes rum, hon hörde några mumlande ord därinifrån. Han kom leende ut med håret stående rakt upp. Lena kunde inte låta bli att skratta.  
"Det kan bli lite elektriskt när man utövar konsten ibland." Sade han och poserade med sin nya vackra frisyr. Lena skrattade hjärtligt. När hon sedan gick in i sitt rum kände hon hur rofyllt det var. Hon viste att det skulle bli vanliga drömmar när hon åter lade sig.

Dagarna förflöt långsamt. När Lena var på jobbet var Tobias antingen på sitt eget eller med mormor. Lena fick stanna i staden tills Tobias kunde möta henne när hon jobbade. Arbetskamraterna skvallrade flitigt om den snygge nye karlen som hon skaffat sig. Det hjälpte föga när hon sade att han inte mer än en vän. "En mycket god vän." Brukade de säga och skratta. De såg inte till varelsen då de höll sig inne eller tillsammans när det blivit mörkt. Tobias gick varje kväll igenom ritualen som gav henne lugna nätter. Anna-Lisa verkade däremot sova allt sämre och var alltid frustrerad när Lena jobbade. Då de inte kunde konfrontera henne lärde mormor Lena olika skyddsritualer och började introducera henne för häxkonsten. Lena sade sig att hon bara skulle lära sig det hon absolut behövde, men det dök hela tiden upp nya saker hon behövde eller var rent av nyfiken på att få veta. Dagen innan fullmåne satt de alla i möte. De hade förberett allt, Sara hade inhandlat ljus och liknande som de behövde. Hon köpte svarta ljus eftersom hon tyckte att de bättre fick rätt stämning. Lena fick inte veta så mycket om ceremonin, men en sak viste hon bekymrade dem. De var tvungna att utöva ritualen på varelsen. De visste att den höll sig borta när Lena inte var ensam. Det fanns inte en tanke på att låta henne möta den ensam.  
"Jag gör det." Sade Lena beslutsamt.  
"Det gör du inte." Sade både mormor och Tobias strängt.  
"Men om vi inte lyckas nu kanske vi måste vänta till nästa fullmåne, och nästa. Jag vägrar vara rädd för att sätta min fot utanför huset mer. Finns ni inte där med mig möter jag honom själv." Hon lät betydligt mer självsäker än vad hon kände sig, men det hade effekt.  
"Vi måste befinna oss så pass nära at vi hör när den kommer." Sade Tobias med en suck.  
"Den kommer att vädra oss." Sade Sara.  
"Det finns ju mobiltelefoner." Sade Lena.  
"Det tar ändå en stund att ta sig fram till dig från stugan." Sade mormor.  
"Det spelar ingen roll. Det måste göras."  
"Jag måste medge att ditt mod gör intryck." Sade Tobias svagt.  
"Jag väntar där, ensam imorgon."  
"Ni tror inte att den kommer att misstänka att det är en fälla?" Frågade Sara.  
"Det märker vi." Sade Tobias och reste sig för att se ut genom fönstret.  
"Hur ska vi hålla honom kvar när han ser er?" Frågade Lena.  
"Lämna det du till oss. Men så fort du hör oss måste du ta dig ut ur cirkeln." Sade mormor lugnt, men hon kunde se oron i hennes ögon. "Jag kommer att lämna kniven vid altaret. Utifall att."  
Lena nickade och reste sig för att gå. Hon tänkte inte låta dem försöka tala henne ur det. Väl hemma talade Tobias inte med henne. Han verkade arg. Nästa dag gick tiden sakta på jobbet. Hon jobbade hårt för att få tiden att gå, när hon mötte Anna-Lisa vid frukostbordet såg den gamla på henne med ett stort grin. "Ikväll händer det." Sade hon illvilligt.  
"Det gör det sannerligen." Sade Lena med myndig röst. "Är du redo för det?"  
Den gamla såg trotsigt på henne. "Det kan kännas ensamt hör på boendet men ni kommer aldrig att komma åt mig här. Du kommer föresten inte ha någon hjälp av dina vänner."  
"Jag kommer att möta den ensam."  
Den gamla skrattade ett högljutt skratt som fick alla att vända på huvudet.  
Tobias väntade på henne när hon slutade.  
"Jobbar inte du?" Frågade hon.  
"Jag sjukanmälde mig."  
"Varför då?"  
"Jag kommer förmodligen att behöva det ändå i morgon. När jag sörjer din död."  
"Men snälla Tobias, jag kommer inte att dö. Varför är du så arg på mig."  
Han suckade tungt. "Jag är inte arg. Jag vill bara inte att någonting ont ska hända dig." De log svagt mot varandra.  
Natten kom alltför snart, mörkret föll och det var en underbar stjärnklar natt. Klockan närmade sig tio när de slutligen åkte till mormor. Allt var redan iordningställt och Sara hade precis tänt ljusen och kommit tillbaka.  
"Har du telefonen med dig?" Frågade mormor. Lena visade upp den som svar.  
"Du behöver nog en tröja till. Det är kallt därute."  
"Oroa dig inte mormor." Sade Lena mjukt.  
"Vad för sorts mormor vore jag om jag inte var det?" De omfamnade varandra en lång stund. Lena vinkade av dem och gick ut i natten. Månen lyste upp hennes väg. Det som oroade henne mest var om den skulle dyka upp innan hon nåde altaret. Hon försökte vara så avslappnad hon bara kunde och gick i maklig takt till altaret. Hon nådde dit utan att det hände någonting. Hon såg nu att altaret stod mitt där tre stigar korsades. Hon började begrunda dess innebörd medan hon väntade. Efter en timme blev hon orolig över att den inte skulle dyka upp. Kanske hade Anna-Lisa tvekat att sända den inatt när hon låtit så självsäker. Envist väntade hon, såg in i skogens skuggor som tycktes kräla av ögon som såg på henne. Hon visste att det var djur som bevakade henne eftersom de räddes henne. Hennes tankar började vandra. Hon rodnade när hon upptäckte att hon tänkte på Tobias. Hon sparkade lätt i snön med tån.  
Hon lyfte huvudet och fick en känsla av att någonting var fel. Det var alldeles tyst, ingenstans glimmade några ögon som förkunnade att djur var i närheten. Hon hörde krasandet i snön bakom sig av snabba fötter. När hon vände sig slogs hon hårt till marken. Varelsen var nu så djurlik att det var svårt att tänka sig den som människa. Den ylade när den landade några meter ifrån henne. Den var helt täckt av päls och såg stark ut. Lena ledade i fickan efter sin telefon. Svor över att hon inte hade haft den i handen när hon väntat. Varelsen tog ett språng emot henne. Hon rullade undan precis i tid och varelsen hamnade bredvid henne. Den sprang undan en bit och började kretsa runt henne. Den värderade henne, testade henne. Den hade lärt sig från sitt senaste möte. Hon fick äntligen upp telefonen, men när hon skulle slå numret till mormor sprang varelsen fram på två ben och slog den ur hennes grepp. Den nosade länge på telefonen innan den kom fram till att det inte var något hot. Den vände sedan sina svarta ögon mot Lena och såg nästan ut att le. "Kan du inte bättre?" Varelsens röst var så mörk att det knappt gick att urskönja orden. Lena sneglade hastigt mot altaret och såg den rituella kniven. Varelsen följde hennes blick och såg den också. Lena kastade sig mot altaret med varelsen tjutande av vrede bakom sig. Hon tog kniven och fortsatte att springa en bit. Hon tvärvände när hon såg randen av ljus men varelsen var inte med på det utan föll och slog ned många utav dem. Med några väl valda svordomar visste Lena med fruktan att cirkeln inte var hel. Men det han hon inte tänka länge på. Varelsen tog det försiktigare nu när hon hade kniven, men dansen fortsatte i vad som kändes som en evighet. Hon kände hur hennes muskler skrek i protest. Hon blev slöare och slöare men varelsen verkade fortfarande lika pigg som när de började. Hon sjönk tillslut ihop, helt utmattad. Med kniven fortfarande lyft spände hon ögonen i varelsens. Den skrattade mullrande, smög sig närmare. "Inatt sker det." Sade den lågt.  
"Inatt sker det." Svarade hon flämtande.  
Varelsen kröp ihop för den sista attacken, men stelnade till. Det tog ett tag innan hon förstod varför. Efter en liten stund hörde hon mässandet. Varelsen var just på väg att vända om, men Lena körde kniven genom dess hand och naglade fast den vid altaret. Den slet och drog men altaret var mycket tungt.  
Lena kravlade sig ur ringen så fort hon kunde. "Ringen är inte hel." Ropade hon.  
"Det gör inget." Sade Sara när de gick förbi. "Den är bara till för att de ska kunna fokusera lättare." Ett silverne ljus sköt upp ifrån ringen när varelsen slutligen kommit loss. Den tog ett språng för att springa iväg men slog i ljuset med en smäll och blev sittandes förvirrat i snön. Mormor började mässa.  
"Heliga moder. Hör vår bön. Låt denna varelse få sin rätta skepnad. Driv ut den onda ande som bebor dennes kropp."  
"Hur vågar du kalla mig för ond ande, hynda." Väste varulven.  
"Heliga moder hör vår bön. Befria den olycklige från sin förbannelse."  
Månen lyste dubbelt så stark och den välbekanta närvaron kändes som en darrning i luften. Varulven höll upp sin skadade hand som skydd och väste.  
"Vem är du att utföra sådana oheliga brott?" Hördes den mäktiga rösten. "Vem är du att besvärja en oskyldig pojke på detta sätt."  
"Oskyldig? Ett oförskämt litet slyngel är vad han är."  
En kvinna lösgjorde sig ur ljuset och slungade en blixt mot den. Den tjöt och skakade på huvudet. Den som styrde den var borta och kvar var ett förvirrat och förskräckt djur. Kvinnan gick fram och kysste varelsen i pannan. Den förvandlades till en pojke kanske sexton år. Han låg naken i snön och skakade. Kvinnan kysste hans skadade hand som läkte på ett ögonblick. Sedan försvann hon lika plötsligt som hon kommit. Sara skyndade fram och gav den frusna pojken sin kåpa. Tobias och mormor sprang fram till Lena och såg till att hon var oskadd. Pojken visade sig vara Anna-Lisas barnbarn, han hade de senaste nätterna oförklarliga minnesluckor och konstiga drömmar av att han sprang i skogen på alla fyra. Tobias gav honom lite utav samma glömske dryck som Lena fått som barn. Han somnade snart och Tobias gav sig iväg för att ta honom hem under förevändningen att han svimmat ute på staden med sina vänner. Lättad satte sig Lena ned och gned sina ömmande muskler.  
"Vad kommer att hända med Anna-Lisa? Vi måste stoppa henne så att hon inte gör sånt här igen!"  
Mormor skrattade godmodigt. "Hon har redan fått sitt straff av modern."  
"Du menar blixten?"  
"Just det, den gjorde säkerligen mer än att driva ut henne."  
När Lena var redo att åka gav mormor henne en flaska med någonting bärnstensfärgat.  
"Det kallas Drakblod. Det kommer att hålla ditt hem lugnt. Det tog mig lång tid att skaffa."  
Lena log mot henne och gick ut. Tobias väntade redan på henne utanför. "Vad sägs om att jag följer dig hem? Jag menar du kommer säkert att ha mardrömmar och så."  
"Det vill jag gärna." Sade Lena leende.