# Andrum (poesi) Author: Alvljus Andrum ------ bärnstensdans över knastrande vedträn vildvirvlande lågor rasar skänker kopparblänk åt ögonbrunnars djup i fjärran mullrar tordön koltrastens sång slingrar sig runt granarna vilsamma harmonier bjuder ro gracila björkar nynnar med vindarnas röster regnsmatter mot takplåt aldrig känner jag mig så levande som när du håller om mig och stadens brus dött ut _Lena Fernstedt, 2007_ ## Comment 1 Author: Anco Att låta ögonen få vila ut                                                         på sköna vackra ord                                                            att låta orden rulla på tungan                                                 att väga varje ord på guldvåg                                                att känna orden spritta av glädje                                            av sorg, av lycka                                                                    Det är en sann glädje Tack för din vackra dikt Alvljus. Kram ## Comment 2 Author: Alvljus Tack själv, vilka vackra ord! <3 ## Comment 3 Author: Moonchild Åh, Alvljus, dina verk sätter guldkant på vilken grå dag som helst! Vilken känsla och vilket språk du har! ## Comment 4 Author: Coturnix Alvljus! ## Comment 5 Author: Alvljus Entiskan -------- hon sjunger längtan där hon går flätar av liljedagg och vallmos söta rodnad ett pärleband att fästa om sitt hår mjukt grönskimrande som bjarkas vackra blad mot blek hys näverlyster när solsken rullar över nejderna förtjusat hennes skratt i kärleksbrus till allt som växer minns hon ännu enters lummersång _roo-ra-rum_ aldrig var hon förlorad för sig själv \=) ## Comment 6 Author: Moonchild Jag läste precis en dikt om en ent på poeter.se, tror han som skrev den var länkad till dig på något sätt, kommer inte ihåg vem det var som skrev den, men de verken passar bra ihop! Jättevackert :) ## Comment 7 Author: Alvljus Det var nog Fred Söderlind? Fantastisk poet, en ödmjuk och vacker man. Vi skrev dikter på olika teman förr, fyra skrivarvänner på Poeter.se. Fred, jag, min man och en väninna. Jag tror t o m att ordet "ent" var mitt förslag för den månaden faktiskt! \*ler\* Härlig utmaning att få ett ord att skriva om. Tyvärr finns inte mina tidigaste dikter kvar, jag tog bort mitt konto men har nu skapat ett nytt med samma användarnamn. Nu blir detta lite långt men jag skriver det ändå. Den som vill får läsa. Jag har gått igenom så oerhört många svåra saker i mitt liv, och efter en traumatisk skilsmässa var jag som bedövad, helt stum inuti. Men så, efter en tid, läste jag en bok av Lars Magnar Enokssen som fick mig att fundera över hur människor och gudar präglas av det land de lever i. Djupt i mitt innersta sjöng några textrader för mig, och de ville inte lämna mina sinnen. En kväll satte jag mig ner och skrev det som blev min allra första dikt, "Norrland". Efter många kval bestämde jag mig för att lägga ut den på Poeter.se, en sida jag kikat på några veckor tidigare. Dagen efter publiceringen hade jag plötsligt fått en kommentar på min text, och den man som skrev kommentaren är jag idag gift med. \*ler\* Nåväl, han blev som en mentor för mig där i början, innan vi slutligen träffades och insåg att vi älskar varandra. Jag skrev och skrev och skrev, det flödade ur mig, allt jag upplevt och levt. Men så plötsligt frös orden till is och jag kände det som att jag inte kunde skriva längre. Det fanns många orsaker, och det var en stor sorg för mig. Som om något inom mig dött, som om världen långsamt bleknade bort inför min skälvande längtan, som om orden dött på min tunga. Men efter några månaders dvala vaknade plötsligt orden inom mig och formade sig till poesi igen. Så nu skriver jag igen, så länge orden vill ha mig. ## Comment 8 Author: Moonchild Hm, det är möjligt.. Får försöka hitta den igen! Åh, vad romantiskt att träffas sådär.. Verkar ödesbestämt, om man nu vill tro på ödet.. :) Jo, jag kan känna igen det där med att inte kunna skriva.. Mina verk har alltid kommit ur smärta eller sorg, så nu måste jag efter lång depression lära mig att skriva på nytt, men utan allt det svarta som har varit som terapi för mig. Jag är en annan människa nu och jag vill att mina verk ska reflextera det. Skriver sporadiskt, när orden vill ha mig, som du så fint uttryckte det :) ## Comment 9 Author: Alvljus #8 Mmmm jag känner igen det där med poesi som föds ur smärta eller sorg. Kanske för att man har så svårt att nå fram till andra människor då, för att orden stannar på tungan. Då kan det vara lättare att skriva, för att för en stund lindra värken i själen. Om du vill får du gärna lägga in något du skrivit här i denna tråd - men bara om du vill. Det är spännande med poesi, precis som du säger färgas den av ens livssituation och känslor för stunden. Jag tror att skrivarlusten inte kommer på kommando, den kommer när den behövs... När man har något att säga, något som måste få komma ut för att man dör inombords om man inte får lätta på trycket. Det kanske är därför så många dikter handlar om sorg, olycklig kärlek och smärta... Det är då man behöver poesin som bäst - som lisa, som lindring och ett sätt att låta känslorna flöda ur ett överfullt hjärta. ## Comment 10 Author: Tiwar **Älvan** Aldrig så näpen far hon rusande fram över vildängs prunkande ståt, skrudad i det skiraste skrädderi Sommarnattens daggdrypande vilde fyller friden med sin tystnads berusande eufori Hon dansar så lätt över dimmors villande rök, över tjärnen där den vilar i tigande ro ## Comment 11 Author: Alvljus #10 <3 Jag älskar den dikten, så otroligt vacker och skir! ## Comment 12 Author: Moonchild Ja, precis, man kan inte tvinga fram kreativitet. I skolan när vi ska skriva en novell eller en dikt så blir jag bara frustrerad. Överfulla hjärtan behöver någonstans att spilla över. Vad är då bättre än ett blankt papper? :) Visst kan jag publicera något.. **Ekon från gatorna** _I dimmor som aldrig riktigt tycks lyfta, springer jag på kullersten tills mina lungor blöder. Springer, bort, bort, bort härifrån. Det är svårt att veta vart man ska, när man knappt ser sin egen hand framför sig. Jag önskar jag var lätt som solstrålar, så jag slapp springa, och kunde flyga, och finnas till i ljuset. Men klappa mig inte på huvudet, håll inte i min hand. Låt inte mig störa. Jag ska bara springa lite till. Vi får se om dimman lättar, och om jag kan hitta tillbaka igen_ Anna Lundh, April 2008 Och här är en lång som jag aldrig tycks få riktigt rätt, men som jag tycker om ändå :). _Ja, jag tror att änglar andas kalla vindar, som blåser under stjärnlösa himlar, och över dem som vandrar där. Alvers lätta steg hörs inte över iskall snö, eller fallna löv, inte över solvarmt gräs. Älvors skira vingar,_ _de lyfter gnistrande upp mot skyn, i skogar ingen någonsin sett förut, gnistrande,_ _glimmande,_ _silvervita. Vi flätade samman våra öden, samma dag som skogen föddes. Solstrålar genom glömda löv, och regndroppar från en grå himmel, blir till vattenkristaller och klara diamanter, under den ändlösa regnbågsskuggan. Tindrande stjärnor, över dånande hav, lockande, dragande mot väst, ingen kan motstå,_ _oskattbara ädelstenar under silvermånens kalla sken. Ett sista skepp, lämnar en stenprydd hamn, bort, bort, i en ljusstråle, in under månen. Glittrar till en sista gång, en hälsning, ett farväl. Till oss som fortfarande vandrar, i de sista smaragdgröna skogarna, i solens gyllene sken. Så ta din älskades hand, och spring under daggtyngda löv, lek bland klarvita sippor, dansa bland blodröda rosenblad. Svär varandra evig kärlek._ _  Tills månen dör, och solen faller, stjärnor slocknar, och skogen brinner._ _När det händer, Ska jag fortfarande hålla din hand._ Anna Lundh, 2007 ## Comment 13 Author: Moonchild Håller med Alvljus, Tiwar! Mycket vackert! ## Comment 14 Author: Alvljus #12 Underbart, den andra dikten är hjärtskärande vacker! Jag älskar denna tråd, lägg in era dikter alla! **_Moder Jord_** blytunga skyar över mjuka mossan gråstenar nynnas till ro så mycken skönhet vilar under granarna ett ögonblick av frid tystnaden smeker alla sinnen stilla skrider hösten in **_Nuit_** inatt är tomhet glömda liv i övergivna rum dagen saktar in och stillnar blott stjärnorna betraktar den som vandrar bortom skymnings rand längs ensliga vägar inatt är tomhet är smak av frost och silverkyla i tysta hjärterum ## Comment 15 Author: [Borttaget] 2 st innan jag somnar... **#1** slit sönder det gamla låt det förgås i eld som i hav som i torka som i vått låt det förgås försvinna förtvina spring tills du stupar över taggtråd och illdåd villebråd och skägg ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner låt drakdjuret med anknäbben vara din vän smärtan i vaden lämnar mig aldrig det dricks och det skjuts i barer och på torg det vandrar lik bland maskarna på parkeringen ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner vid vårsol och sommarstol det kommer en komet där som i hagen den gröna han vandrar den springer som ser det som inget har med och den vandrar som stadigt är i vägen ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner vid vindlande vindar och älvar i spe det krusas det skallrar om solen vid bården där i väggen vid mullkråkans tand vid skalbaggens rand och vid vingen vid soltorkad tomad och salladsbladsknall det vrids motsols en hjulångare ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner kamrat sosciopat du slaktar en ide med din sångs olidligt vassa skalpell vård och kun hot mer sot än bot och piller som skapar en zombie bli blöt gör en stöt fantasi magi margarin och bröd ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner kom i kompass kom i synk kom till brink till eldens herre kom till mage kom till kuk kom till brännande matsugen buk kom till kanon kom till skott kom ut i min galna kaoskompott ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner vid vridna vindlar vakar vålnader sa mannen som hängde med sina tarmar runt sin hals ge sakerna tillbaka den som samlat mest när han dör vinner så tar jag upp saxen fast det blott är en mus och gör som burroughs i sista eliten klipper och klistrar en cut-up dikt av min dikt: _i eld som i hav som i torka som anknäbben vara din vän smärtan i vaden lämnar bland maskarna på parkeringen ge sakerna tillbaka i eld som i hav som om solen vid bården kom i kompass kom i synk du slaktar tillbaka_  -Thomas Eriksson -07 \-------------------------------  ** #2** nu dalar vi långsamt som slocknad sot från elden som var vår samlingsplats för att hamna som svarta fläckar på det våta buckliga tysta trumskinnet där kommer vi ligga tills shamanen borstar oss bort förlåter oss våra synder och gör om vårt skellett till kristall! vi lärde oss inget      du kan ingenting vi kände bara ego      du är ingenting vi lyssnade inte      du är döv, du är dum vi brann där tillsammans en liten liten stund \-THE 07 ## Comment 16 Author: Tiwar **Ur dödlig synvinkel**  Som gäst i mitt eget kött blickar jag ut över livets tunga dimma den som lägrat sig över mina drömmars prunkande Eden drypande gryningsdagg faller från slokande blad över skördemogna frukters trinda kroppar där de sväller på närande kvist blossiga rena Min andedräkts vila påminner om resan genom varat hur lätt jag blir ett med daggen och dimman med kraften som manifesterar söndrar och helar En av många gamla reliker som ligger på lut, tyckte den hade viss anknytning till tråden... Trevlig tråd föresten, många bra texter att njuta här. ## Comment 17 Author: Alvljus #15 Väldigt skön rytm i dina dikter, som trumslag eller jordens dova hjärtslag. Gillar dem skarpt! ## Comment 18 Author: Moonchild Trumman, jag har en vän som skriver i nästan samma stil som du gör, fast han gör musik av det sen. Tonsätter du dina verk ibland? Gillade den första skarpt. Speciellt "det vandrar lik bland maskarna på parkeringen" Härligt! Tiwar, din var verkligen underbar. Den kändes.. varm på något sätt. ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Förr i tiden tonsatte en vän texter jag skcvirit och jag sjöng dom. Quietus hette vi, och oj så kortlivade vi var. Mvh, T ## Comment 20 Author: Moonchild Spännande :) Finns det inget inspelat? ;) ## Comment 21 Author: Alvljus _**Strandljus**_ där Östersjön vidrör land det är där sången är som vackrast mörka toner, brusande kalla i sin obarmhärtiga vildhet havet möter stormgrå skyar långt borta vid horisonten jag speglar min smärta i ögonblickets storhet sandens fukt håller ännu nattens kyla där stjärnljus vilat nyss bland mjuka dynor alltid längtar jag till havet när själen värker bortom alla ord till tystnaden och djupen jag är stillhet _**Is**_ hon andas isrök mellan frusna läppar medan aftondaggens pärlor fryser diamanter mot hennes hy tystnaden faller glittrar ögonfransarnas spröda skönhet mjukt svepande iskristaller skimrande violetta i skymnings kyliga ljus där huden spröd som glas innesluter hjärtats glöd stillhets gyllenpuls vilar under ytan **_Kyudo_** gäckande gömde det sig bakom ord i skuggan mellan andetag ständigt undflyende beröring medan tomheten bredde ut sig alltmer känsliga fingrar gled längs pilens skaft hon testade sin styrka mot livet självt spände bågen utan att märka hur jorden eroderades under hennes fötter mark som lagts öde av brist på näring medan hon sökte det som sedan länge gått förlorat nu lät hon pilen flyga ## Comment 22 Author: Tiwar **Hemsökta skogar**  Beska druvors hätska saft förgiftar min tunga lämnar min gom att spricka torr som en sten hon ler emedan min vilja förlamas av svaghet Örternas tukterska skrattar åt min söndring kastar nunnekåpan i elden att naken göra sig min bane vi möts under månen, i skuggan av en ruvande skog Den här skrev jag bra länge innan jag hade glädjen att njuta Trummans milt sagt vämjeliga soppa. Gott gjorde den, fast särskilt välsmakande vill jag nog inte helt gärna erkänna den var. Fast lite bara, möjligen bara en aning. God alltså. Kanske var den (dikten) ett förebådande om ting som komma skulle...  ;) Tack herr Trumma! ## Comment 23 Author: [Borttaget] #22 Fantastiskt beskrivande av drycken, dess ritual, och själva andemeningen med soppan!! Mvh, T ## Comment 24 Author: [Borttaget] Kasta mig utför stupet ge mig kraften att flyga ge mig styrkan att se det som fattas mig ge mig tavelkrita            suddgummi            och noteringsblock jag står naken framför läraren som skärskådar som ger som ser som rättar med röda R Kasta mig framför tåget som utplånar fördommar som smeker knotorna som leker med venerna och plattar till det oresonliga slit sånger ur mitt kött teckningar av mitt hår sånger av min pust gör en trumpinne av kuken och glädje av min sorg Ge barnen mina naglar så de kan skrapa väck all skit från sina ögon Ge kvinnnan mina tarmar så hon får styrkan att agera som sig själv Barka min hud och blanda det i bröd som delas lika bland alla som är där när jag dör ## Comment 25 Author: Alvljus #24 Kommer att tänka på Ymer. För övrigt gillar jag tanken att ge människor redskap så att de kan hjälpa sig själva, istället för att man gör allting åt dem. **~ eld ~** Det händer att livet saktar in och stunder stillnar. En märklig frid lägger sig som en snötung filt över alla tappade sugar, dämpar världens ekon och krusar verkligheten blott för ett ögonblick. Någonstans bland vilsna drömmar tynar glöden bort i en tid som inte mäts i sekunder, utan i knastret från flammorna. Ingen tid utan eld. Kanske fladdrar ännu en låga, aldrig så liten, tappert i nordanvindens klösande froströk. Jag vet inte hur länge jag orkar hålla den brinnande. _(Eld är en text jag skrev tidigare under året, den följs av nästa text)._ **Eldhärjad** vilar bland minnena av träd som bränts till aska stoft, bara eterisk och svävande kanske jag är som ett sånt där frö som måste brännas för att gro ## Comment 26 Author: Moonchild Eldhärjad läste jag på poeter.se, den är fantastiskt bra! Du är nu en av mina favoritpoeter, Alvljus :)