# Tre poem
Author: Alvljus

_**Teckna mitt ansikte**_ 

det skymmer för mina ögon  
kan inte se mig själv i spegeln längre  
konturlös bortom tårarna

måla mig levande igen  
teckna mitt ansikte i ord som aldrig bleknar  
rodna läppar  
skimra ögons grönska  
över papperets orörda ytor

aldrig är jag så vacker  
som när du andas mitt namn

när dina fingrar viskar  
längtan i natten

**_Väverskan_**

Där dagens sista andetag blir nattens ljuva sång  
hon vandrar längs en sällsam strand  
där havet brusar mjukt mot land  
och gyllenkyssta vågor doftar havsvindar och tång

Hon speglar sig i havets stjärnbeströdda melodi  
och fylls av livets ljuva rus  
i skymningstidens trolska ljus  
och väver av sin längtans drömmar skimrande magi

**_Strandljus_**

där Östersjön vidrör land  
  
det är där sången är som vackrast  
mörka toner, brusande kalla i sin obarmhärtiga vildhet  
havet möter stormgrå skyar långt borta vid horisonten  
  
jag speglar min smärta i ögonblickets storhet  
sandens fukt håller ännu nattens kyla  
där stjärnljus vilat nyss bland mjuka dynor  
  
alltid längtar jag till havet  
när själen värker bortom alla ord  
till tystnaden och djupen  
  
jag är stillhet

_Lena Fernstedt, 2007_

## Comment 1
Author: Moonchild

Åh, tyckte verkligen om den andra :) Du är verkligen begåvad!

## Comment 2
Author: Coturnix

Ja! Detta hänförs till kategorin, _dagens glädjeämne._

## Comment 3
Author: Bappho_

Väverskan var magiskt vacker......

## Comment 4
Author: Alvljus

**Bön till Hecate**  
   
hur kan man andas  
när tre svärd genomborrar hjärtat

hur kan man drömma  
med besvikelsen så tung om halsen

förstrött vandrande i dimmor  
vindlande ödets stigar  
över handflatorna

detta är ett vägskäl  
frågan är vilket skäl som väger tyngst

**Vinternattens mörker famnar drömmar**  
  
kanske vardandet

snöstjärnor singlar stunden  
med silkeskyligt allvar

över himlen tumlar nattmoln  
lekande vargar stormar över skyarna  
väcker min längtan att springa  
spränga sönder alla bojor och vråla mig fri

kanske det är detta  
att söndra de gränser andra ristat

alltid har jag trängtat  
att rista egna runor  
de som ännu äger mening i en värld som långsamt höljs i dimmor

kanske det är detta

att vandra rakryggad genom evigheten  
som formar kärnan  
i den stormande ocean som är jag

**Sanden doftar nattfukt**

havets råhet  
kylan bränner sönder allt

orkar inte hålla garden uppe längre  
svärdet glider ur min hand

på knä i sanden  
bland döda sånger  
gråkulna vågor rullar in

förlorar mig vid horisontens tunna linje  
gränsen mellan nordanvind  
och havet

tala inte  
orden smärtar

låt mig bara vila tyst  
i din famn