# tänkte på detta med att folk inte har tid Author: lightseeker _Om i ödslig skog_ _ångest dig betog_ _kunde ett flyktigt möte_ _vara befrielse nog._ _Giva om vägen besked_ _därpå skiljas i fred:_ _sådant är främlingars möte_ _enligt uråldrig sed._ _Byta ett ord eller två_ _gjorde det lätt att gå_ _alla människors möte_ _borde vara så._ _av Hjalmar Gullberg_ ## Comment 1 Author: lightseeker den känns lika aktuell för mig idag, som när hjalmar skrev den, har vi tid att se varandra i ögonen och byta ett ord med en total främling, är vi mänskliga idag, behöver vi inte alla bli bekräftade för att inte vissna inifrån. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Åh, vilken underbar dikt! Ja, visst är det så viktigt att ta sig tid för varandra. Jag blev glad igår när jag skulle ta stadsbussen till sjukhuset och busschauffören faktiskt såg mig i ögonen och sa hej (annars är de ju så ofta inåtvända och stressade). Uppriktighet var det jag mötte. Att göra en annan människa glad kan ske med så små medel. Ett leende, en hjälpande hand, ett vänligt ord.   Att faktiskt våga lyfta blicken från trottoaren och se personen man passerar i ögonen (en total främling), le och säga hej. När man gör det får man kanske i den andras ögon se en gnista av hopp eller av tacksamhet eller glädje. Känslor som värmer inifrån. ## Comment 3 Author: lightseeker här är så tyst, så jag sänder er en stilla tanke och min älsklings-dikt. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Jag är helt övertygad om att det här är sättet att enklast förändra världen till en bättre plats. Genom att le till de vi möter, genom att säga hej, genom att bekräfta och respektera våra medmänniskor. Genom att glädja andra glädjer vi även oss själva. Det är ringar på vatten, karma, whatever man vill kalla det. i våras var jag in till Karlstad, den närmaste och den största orten häromkring i Värmland. Det var en regnig, kylig och snålblåsig dag som mest påminde om en grå novemberdag. Jag hade uträttat det jag skulle och var på väg bort mot det ställe jag hade parkerat på. Det var bara jag på trottoaren förutom en gubbe som gående emot mig längre ner på gatan. Jag tror som sagt på de små tingens storhet och är rätt öppen av mig så således gav jag honom uppmärksamhet ju mer vi närmare oss varandra. Det var en ståtlig herre i långrock och bredhättad hatt men såg så bister, sammanbiten och hård ut. Jag log mot honom och han mötte min blick. Jag fortsatte att le och gubben log tillbaka. Jag blev så glad att jag gav honom ett brett leende och han log mer. Vi kom upp brevis varandra och jag sa hej. Han tittade in i mina ögon och sa ett uppriktigt "tack!" Jag vet inte vem som gjorde vems dag men jag lever ännu på det mötet. ## Comment 5 Author: lightseeker åh, vilken fantastisk berättelse ur vardagen. Det här är det som ger mig mest av allt, att höra andra människors berättelser, att kura skymning, tillsammans. Tack! ## Comment 6 Author: [Borttaget] Och då är vi där igen Lightseeker! Livets väv.. ## Comment 7 Author: lightseeker vi väver, livets väv, alla tillsammans ## Comment 8 Author: Coturnix ...och den kan bli så vacker!:)