Vinternatt

Det är underligt när man tänker på det. Hur allting förändras. Hur saker kunde ha varit. Jag vet inte ens vem jag är längre. Orörlig ligger jag, och känner hur tiden smeker mig med ett hånflin. Hur mycket som redan passerat mig tappade jag greppet om för längesedan. Tunga andetag fyller rummet, och tyst för mig själv förnekar jag allt omkring mig. Dansande skuggor, mörka gestalter och tysta viskningar. En rysning kryper, från de yttersta tåspetsarna och upp längst med ryggraden. Jag känner dem nu. Kylan som sprider sig talar om deras ankomst. Hemligheten jag bär, blir min egen dom. Min dom under årets längsta natt.

Mina ögon är öppna och tomma, men ändå fyllda av förtvivlan ingen annan känt. Jag vrider mig, sliter i mitt hår och känner hur det svider i bröstet. Tusentals tankar, ogreppbara, i en storm, en panik av det mörkaste slag. Varför jag? Kan de inte bara låta mig vara ifred? "Låt mig vara för i helvete! Jag står inte ut!"
De lyssnar inte. De bryr sig inte. Varför skulle de? Jag är inte ens säker på att de förstår vad jag säger. Jag vet ju inte ens vilka de är. Vad de är.

Ett glas välter över bordskanten. En kupa splittras i skärvor, som splittras i flisor, tills de ligger spridda över hela golvet. Utan någon som helst verklighetsuppfattning reser jag mig. Hundratals små kristaller tränger in i mina fötter, och med ett spår av rött efter mig, går jag mot den halvöppna badrumsdörren. Trötta, blodsprängda ögon granskar mig genom spegeln. En blick som vittnar om sorg och om trauman ingen längre minns. De har tystnat omkring mig nu. Skuggorna. Viskningarna. "Sjuk! Du är sjuk!" Säger jag till den bleka kvinnan framför mig. "Du är värdelös och äcklig!"
En knuten näve går mot spegeln. En blixt framför mina ögon. Svart.

Timmar passerar. Med ett hastigt andetag sätter jag mig upp, då jag vaknar på det kalla badrumsgolvet. Det är ännu mörkt, men å andra sidan vet jag inte när jag såg solen senast. För en sekund tänker jag på dig. Någonstans inom mig ler jag, ett leende som inte syns utanpå, men känns någonstans därinne. Ensamma droppar slår i badkaret, och i dess takt pulserar även smärtan i mitt huvud. Jag förbannar denna dag, denna plats och detta liv. Jag förbannar mig själv och allt omkring mig.

Fönstret står på glänt och vinden viner genom det. Långa naglar river mot en sliten och snötäckt fönsterkarm. En dov stämma tränger suckandes genom väggarna. "Min rädsla kommer ni inte åt, era jävlar. Sluka mig, ty mitt liv är redan spillt."
Viskningarna har återvänt. Skuggorna tätnar. Inget spelar längre någon roll.
I natt dog jag, förtärd av mina egna demoner. I spegelns spillror vilar det ingen vet, och i mörkret kan jag ännu ses, ty din reflektion är min. I dina ögon lever jag nu kvar. Möt min blick, och jag skall dela min hemlighet.