EX MORTIS

Ingen annan har trott mig och jag hoppas att jag blir trodd av er. Ni ska inte tro att jag lider av några hallucinationer eller psykiska sjukdomar. Jag är vid mina sinnens fulla bruk. Nu skall jag återberätta min historia.
 
Jag har alltid varit intresserad av det ockulta då jag bor i en stad med gammal historia. Då, under början av 1700-talet ska det ha funnits en hel sekt som dyrkade inhemska och obehagliga avgudabilder. Dock vägrade de undersökande poliserna berätta hur avbilden såg ut. De hade krossat denna vederstyggelse så fort de sett den. De hävdade att den var allt för hemsk för att se på, dock har alla dessa poliser nu dött, dött i sömnen skrikande om en plats fylld med bara mörker.
 
Jag blev väldigt intresserad av just denna berättelse så jag undersökte den närmare. Jag hittade en artikel av en professor Andrew Crowlith som skrev om de ockulta böckerna de fann i sektens kyrkas gömmor. Däribland fanns bland annat den mytomspunna Necronomicon av Abdul Alhazred men även den mindre kända De Vermis Mysteriis skriven av Ludwig Prinn som var en kraftfull nekromantiker.
 
Sedan stod det om denna bok jag aldrig hört talas om. Ex Mortis skriven av en vars namn lät så vidrigt, så ålderdomligt, som att det var ett tusenårigt namn som aldrig skulle ha nått vår tids öron. Jag väljer att inte upprepa detta namn i denna text för er egen skull. Jag vill inte att det ska spridas vidare. Allt för många problem kan uppstå.
Jag letade senare i flera år i olika antikvariat efter någon bok som skulle kunna jämföras med någon av dessa Grimmoarer. Då såg jag på hyllan högst upp, en stor svart bok med texten Ex Mortis. JAG KUNDE INTE TRO MINA ÖGON… DEN BARA STOD DÄR!
 
Jag lyfte ner boken och tittade på sidorna. Det luktade väldigt distinkt och aningen unket om dessa sidor. De hade en suspekt grönaktig färg. Jag gick genast och frågade antikhandlaren om vad denna bok skulle kosta mig. Han kan inte ha förstått vad det var han ruvade på för bok. Han tittade igenom den och sa att den var så skadad så jag fick den för endast 50 cent.
 
Jag gick genast hem medans jag höll hårt i denna bok. Blodet pumpade genom mina ådror och jag kunde knappt tänka klart medans den blytunga himlen öste ner över mig. Det enda som fanns i mitt huvud var att ta mig hem så fort som möjligt.
 
Jag sprang förbi en väldigt lång mörk man och han fångade min uppmärksamhet. Han tittade intensivt på boken jag nyligen inhandlat med sina svartnade ögon, men mer hann jag inte uppfatta då jag gick med väldigt raska steg mot mitt hem.
 
När jag var utanför dörren kände jag att det var någonting som inte stod rätt till. BOKEN.. JAG HADE FÖRLORAT BOKEN.. Jag tittade mig omkring och som tur var så låg boken inte så långt bort. Den låg uppslagen och jag blev genast rädd att regnet hade förstört den, men då märkte jag en väldigt underlig sak.
 
Runt om boken var det helt torrt och det regnade inte en droppe på boken. Mitt i ösregnet var denna bok det enda som inte genomsyrats av detta drypande gråa skyfall.
 
Jag tog genast upp boken och skyndade mig in. Jag började genast läsa igenom denna urgammla grimmoar, men vissa delar var allt för svårförstådda då det vanliga latinska språket då blandats med underliga tecken och oförståeliga ord. En text fann jag speciellt intressant då den hade ett namn på latin och tycktes vara en beskrivning.
 

Oculus in atrum.

Qua tantum bestia flos ago totus malum quod mortuus phasmatis.

Sic accersitus vetus ago inter nos. Ut vos mos animadverto in.

Jag har nu översatt denna text och jag vill återberätta den i mitt språk då ni som läser detta kanske inte förstår detta gamla språk. Denna latinska text betyder på ett ungefär:
 

"Ögon I Mörkret"
"Överallt Där Endast Djuren Vandrar"

"Bor Alla Onda och Döda Andar"

"Dessa Kallade De Äldsta Finns Ibland Oss Alla"

"Detta Märker Du På……………………………"

Det isade till i min kropp då jag tyckte mig se något i slutet av mitt synfält. Något som rörde sig snabbt förbi. En lång mörk skepnad och en lätt duns som ifrån ett metallföremål som slagit i golvet.
 
Jag gick långsamt ut till rummet där dunsen kommit ifrån. På golvet låg ett metallföremål. Det liknade ingen metall jag någonsin sett förut då den gröna färgen denna metall hade nästan sken i mörkret. Denna tingest var formad till en ohygglig vederstyggelse som aldrig borde ha sett dagen gry. Jag gömde genast denna under ett tygstycke så jag slapp se på den.
 
Den natten härjades mina mardrömmar av denna ohygliga varelse kommen ur de sjukaste av fantasier. Jag vaknade mitt i natten av ett underligt ljud. Boken låg uppslagen mitt på skrivbordet där jag lagt den. Jag gick fram och såg att den var uppslagen på en illustrerad sida, OCH DÄR VAR DEN VIDRIGA TINGEST SOM HÄRJAT MIG, SOM JAG BLEV FYLLD AV SKRÄCK VID BLOTTA ÅTANKEN AV DENNA VARELSE!
 
Denna varelse var kallad Phnum-urugroth och sägs komma från en hemsk plats bortom de världar vi känner till. Jag läste vidare tills solen började gry. Sedan kände jag att jag var tvungen att gå ut i den skinande solen och bli av med alla tankar som spridit sig genom mitt huvud det senaste dygnet.
 
Jag gick en promenad mot den äldre delen av staden då jag fick syn på den svarta byggnaden bakom alla de gamla husen. En stor svart spira. Jag hade aldrig sett denna byggnad förut och jag blev genast väldigt nyfiken. Den lockade mig närmare med sitt mystiska men ändå förföriska arkitektur.
 
Jag frågade en zigenerska inne på en liten affär vad det var för en kyrkspira det var jag såg. Hon hävdade då att hon inte visste ett dyft om vad jag pratade om och när jag gick därifrån satte hon sig ner och började be och jag började få onda aningar om denna plats som inte verkade upskattas av bygden i denna del av staden.
 
Jag gick fram till en äldre man som satt på en bänk men också han vägrade erkänna att kyrkspiran existerade och när jag gick satt han sig och bad och gjorde underliga tecken precis som zigenerskan hade gjort tidigare. Jag förstod att jag fick gå och ta reda på det själv.
 
Det var en väldigt hög grind runt kyrkan och denna grind var rikligt beväxt av törnar. Dessa törnar såg inte friska ut men dess värre så var de fortfarande vassa och spetsiga så jag kunde inte ta mig in genom att klättra över grinden.
 
Jag gick genast runt kyrkan för att hitta en ingång och DÄR, där fanns en extra stor glipa i staketet av järn som gick runtom kyrkan. Jag tryckte mig genast igenom och nu var jag inne på kyrkans mark. Där fanns gamla gravstenar som börjat vittra så texten inte syntes mer.
 
Den stora porten till kyrkan var låst och det fanns inte en chans att jag skulle ta mig igenom den, men så såg jag ett krossat källarfönster. Det var litet och smalt men jag skulle precis komma igenom öppningen. När jag kom ner halkade jag nästan på det mossiga fuktiga golvet.
 
Luften var unken och stank av mögel men den gick att andas. Det luktade död överallt och jag fick kväljningar av lukten då jag fick låta bli att andas med näsan för detta skulle få mig att vända min mage ut och in och tömma dess innehåll.
 
Jag såg en dörr i bortre änden av källaren. Jag gick fram till dörren och skulle precis till att öppna den då den gick sönder när jag tog i dörrhandtaget. Jag började gå uppför den fuktiga spiraltrappan ända tills jag kom till den stora hallen. Där på bänkar av ebenholtz satt figurer i svarta kåpor helt livlösa.
 
Jag gick framåt i denna stora sal och när jag vände mig om för att se dessa skepnader i ansiktet så var det enda jag såg torkad hud. Dessa människor hade blivit mumifierade med tiden de funnits här. Jag gick fram för att känna på en av dessa. Då ramlade genast hela huden av och blottade den suspekt gröna skallen som larverna festat på.
 
Jag gick längre fram och jag såg att mitt på altaret fanns en gigantisk staty av en grön metall. Samma staty som jag funnit i mitt kök kvällen innan föreställande den hemska Phnum-urugroth i all sin vidrighet. Den strålade ut ett radioaktivt grönt sken och bredvid den låg böcker på hög. Necronomicon, Vermis de Mysteriis, Unaussprechlichen Kulten och många andra välkända men även mytomspunna grimmoarer och dessa bara låg där och hade helt förstörts av den fuktiga luften som funnits i kyrkan.

Jag bläddrade igenom Necronomicon men inget gick att läsa ur denna bok. Allt var förstört. När jag stod där och förtvivlade mig över alla dessa förstörda böcker så hördes det en hög duns från toppen av kyrktornet. Det kom någonting nerför spiraltrappan från spiran.
 
Jag började springa i ren panik ner mot källaren då jag inte visste vad det som kom nerför den mörka spiran var för någonting, men jag antog att det måste vara en hemsk varelse då den levde i denna mörka fuktiga kyrka. På väg ner för trappan så halkade jag och slog i mitt huvud i ett trappsteg. Jag svimmade av för cirka en minut och när jag tittade upp såg jag denna hemska skugga röra sig emot mig.

Det fanns ingen tid att förlora då jag rusade ner för trappan medveten om att ifall jag faller igen vet jag att det är ute med mig. Jag rusade mot fönstret men kunde inte komma upp till det. Det var alldeles för högt upp. Mitt blod pumpade genom ådrorna så det dånade i mina öron. Jag var tvungen att komma på någonting fort.
 
Det stod ett bord mot väggen i närheten och jag tog bordet och drog det till fönstret och hoppades på att det inte skulle brista som dörren hade gjort. Jag ställde mig på bordet och till min lättnad så höll bordet då jag snabbt kunde trycka mig ut genom fönstret, men jag kommer aldrig glömma det min fot vidrörde de sista sekunderna jag försökte komma ut genom fönstret. Det var som förmultnat kött som var så fuktigt och slammigt som en snigels. Känslan av att röra det är det värsta jag någonsin känt.
 
När jag kommit ut förstod jag att kyrkan jag varit i måste ha varit kyrkan som sekten en gång i tiden hade tillbett sina inhemska gudar inuti. Jag skyndade hemmåt för det började mörkna då jag inte längre vågade vista mig utomhus längre när det blivit mörkt. Skräcken för stjärnorna hade blivit alldeles för stor.
 
På vägen hem så såg jag honom igen, den långa mannen i oljekappan helt likblek med mörka ögon stå alldeles stilla medans allt annat rörde sig. Han stog iskallt stilla precis som ett lik och iaktog mig. Jag greps av en liknande panik som jag fått i kyrkan och skyndade mig genast ännu fortare hem.
 
När jag väl var hemma stod dörren på glänt. Jag smög in försiktigt och kollade runt. Allting var i en enda röra men inget tycktes vara stulet, ..FÖRUTOM STATYETTEN AV VARELSEN.. Någon hade stulit statyn! Kanske var det samma varelse som tappat den föregående natt?
 
Jag stängde dörren och började städa i köket, då upptäkte jag en underlig doft från mitt arbetsrum. När jag gick dit fann jag att boken låg på en helt annan plats än tidigare. Den låg nu bakom dörren istället för på skrivbordet. Jag öppnade boken för att se om den var skadad, ..och där!.. en sida var utsliten! Vad kan det ha stått på den sidan?
 
Jag försökte sluta tänka på dagens underligheter och gick till sängs. Den natten härjades mina drömmar av hemska varelser gjorda av köttliknande massa.
 
När jag vaknade kände jag att någonting inte stod rätt till. Jag gick ut i köket och där på väggen stod det skrivet mystiska tecken och symboler med någonting som liknade blod.
Mitt blod isade sig och jag sprang genast ut och letade upp en plats som var tätbefolkad.
 
Jag telegraferade till en av mina vänner som genast kom ner så fort hon kunde dagen efter till caféet där jag satt och skakade av denna bitande rädsla av att någon eller något har varit i mitt hem vid flera tidpunkter. När min vän kom så gick vi tillbaka till mitt hem där jag hade haft ett flertal inbrott den senaste tiden.
 
När vi kom in så hörde jag underliga ljud från mitt arbetsrum. Vi såg på varandra och tog genast mod till oss och öppnade dörren. Detta var antagligen det största misstaget som någonsin skulle kunnat ha gjorts. Det drypte av blod och kött över hela väggarna och taket och det var så mycket blod längst golvet så man vadade igenom det.
 
Vi vände oss om då vi skrek i ren skräck och försökte ta oss ut. Blodet hade lagt sig över dörröppningen och där fanns inte längre en dörröppning. Det fanns endast denna vidriga massa av slaktade tingestar från golv till tak.
 
Då vi försökte gräva oss ut ur detta rum skapat av kött så såg vi en skepnad bakom oss. Krälande i hög hastighet kom en varelse. Den hade armar och ben och en kropp och ett huvud, precis som vilken människa som helst men istället för hud så dröp den av blod och under denna dräkt av blod fanns endast saker man inte ens kunnat drömma om i den vildaste av fantasier.
 
Det vidrigaste var ögonen som kom fram från denna inhemska tingest. De dök upp överallt och de iaktog oss hela tiden medans vi försökte komma därifrån i ren panik.
En mun kom då upp ur dennes hand då den försökte greppa min vän då inga läppar existerade då bara den högg efter min vän. Tyvärr fick han tag på min vän och det som hände henne efter detta var ytters ofattbart. Det var så vidrigt och hemskt då vem som helst som bevittnat detta skulle kunna bli sinnessjuk.
 
Jag ska försöka beskriva vad som hände så ni får en inblick i detta hemska jag bevittnade.

Det började med att denna varelse bet av fingrarna och tårna på min vän och sedan så slet den av armarna med hjälp av sina sylvassa naglar denna varelse just fått fram ur sin hand.

Sedan tog varelsen sin nagel och snittade upp ögonen på min vän. Skriken var så outhärdliga då besten och min vän, eller… det som var kvar av min vän vrålade in i natten.
Efter detta tog varelsen fram sin tunga ur en av dessa många käftar han hade och med denna sög han ut sekretet ur min väns ögon då de skrympte ihop. Efter detta skar han upp hennes mage och började sörpla i sig tarmarna likt det var innehållet av ett ostron och efter detta så blängde han på mig med sina ögon och började långsamt men säkert krypa efter mig.
 
Jag tog till mina sista krafter och lyckades gräva mig ut ur köttrummet helt blodig. Då försvann varelsen och hela rummet och i fönstret såg jag den långa mörka mannen flina med sitt stora léende och en tunga kom ut ur munnen som jag kände igen från besten och sedan försvann han i tomma intet.
 
Polisen kom senare till mitt hem och hittade min vän liggandes där lemlästad och stympad och polisen arresterade mig för detta brutala och hemska mord.
 
Nu sitter jag på asylumet och inväntar min hängning då de säger att jag är allt för sjuk i mitt huvud för att fortfarande få gå fri. Ibland funderar jag på om dessa hemska händelser värkligen inträffat eller om det bara är min sjuka fantasi. Men någonstans vet jag att det jag såg inte var några drömmar eller fantasier. Allt jag har kvar som bevis är detta märke på mitt ben. Ett stort bett från denna inhemska och störda varelse som nästan tog mitt liv.
Jag hoppas att ni tror mig när ni läser detta då jag nu är på väg mot galgen,
OCH NI SKA VETA
HAN FINNS FORTFARANDE KVAR……