La Cage aux Folles - Dårarnas bur

Hon slog upp ögonen. Ett starkt vitt ljussken bländade henne och fick henne att genast ångra vad hon gjort. Hon blinkade häftigt till, men ljuset slutade inte att bränna på näthinnan. Hjärtat slog så fort att hon kunde höra ekot av dess slag överallt omkring henne. I hennes inre snurrade tusen frågor. Vad hade hänt? Var befann hon sig? Inga frågor egentligen, bara löst sammanfogade ord och bokstäver som på pappret skulle bilda meningar, men som i hennes inre inte hade den minsta betydelse.
"Som ett slagfält" suckade hon och försökte sätta sig upp, utan framgång. Hur hon än försökte, hur hon än tvingade och bad sina armar att bära hennes späda kropp, löd de henne inte. Något tryckte hårt över bröstkorgen och skuldrorna, men på grund av en hög krage som skar emot hennes bara hals kunde hon inte urskilja vad.
     Hon försökte erinra sig den plats hon befann sig på, men kunde inte, minnena bedrog henne. Det hon trodde var golv var lika vitt som det som tycktes vara väggar. Allting smälte samman och gick inte att urskilja var för sig. "Du har blivit en dåre" flämtade hon, men just som orden formats på hennes tunga och dansat över läpparna, mindes hon allt. Hans ord ekade i hennes inre och hon insåg plötsligt att det nu var hon som dömts till döden.

Rachel Crimson, en välutbildad ung kvinna vars lott i livet visat sig vara mycket tursam, gick lugnt fram längs de nakna vitmålade väggarna vars fönster satt så högt upp och var så små att hundratals fotogenlampor behövdes för att lysa upp byggnaden. Året var ett i 1900-talets början och den mängd fotogen som användes varje år för att lysa upp byggnaden hade kunnat ruinera vilken familj som helst i den lilla staden. Rachel gick längs de långa upplysta korridorerna, och möttes inte alltför sällan av andra psykologer som lät sitt ondaste öga vila över henne. Hon vände sig inte om, mötte inte deras blickar. Hon var van nu, Rachel, den unga flickjäntan som trots sin ringa ålder klättrat i rang lika långt och högt som vissa andra gjort under en hel livstid.
     Plötsligt snubblade hon över en bunt läderremmar och en burk med små metallringar. En ung man hjälpte henne på fötter igen.
"Vad är alla de där till?" hon pekade på den lilla burken, och hade för ett ögonblick alldeles glömt bort sin prydlighet.
"Åh, de är till de nya tvångströjorna åt patienterna. En av de nyaste vi har fått in är en riktig trubbelmakare. Akta dig för honom". Mannen tog sina saker och steg in i ett rum dit bara städare och reparatörer var välkomna. Rachel sparkade undan en metallring som mannen missat och den for iväg med en väldig fart längs korridoren, sedan skrattade hon tyst för sig själv och svängde av mot avdelningen för "Extrema Fall".
     Klockan lät sitt tickande eka högt över rummet.
"Är du nu redo att anta ditt livs utmaning? Rachel, den här mannen måste brytas ner, bit för bit om du så måste, men hans hemligheter måste vi få ur honom. Världen balanserar på en knivsegg, mitt kära barn och de uppgifter den vettlöse mördaren innehar kan antingen rädda oss eller fördärva de små chanser vi fortfarande har kvar." Mr Phelps, en man i sin bästa dager med kort mustasch och tjocka ögonbryn, reste sig så hastigt att stolen som vägrade släppa taget om hans bacon och ägg fyllda fläskberg kropp, tillslut brakade i golvet och orsakade en stor uppståndelse i korridoren utanför.
     Rachel nickade. Det här var en möjlighet för en befordran och en chans att nå den dröm hon så länge suktat efter. Hela hennes framtid låg i hennes händer, och den nya patienten skulle få hjälpa henne på traven. Hon reste sig upp och lät sig föras med Mr Phelps och två livvakter, ner till de celler där de absolut galnaste, ondaste, svåraste, tröttaste och sjukaste hjärtan med tillhörande patienter befann sig. Hon fördes förbi cell efter cell och möttes av mörka ord, spottloskor, rasslande kedjor, hemska skrik och män i uniform som släpade på unga barhuvade flickor vars förtvivlande skrik gav Rachel gåshud.
     Dörren smällde igen bakom henne. Det var måndag, fyra dagar sedan hon första gången vilat ögonen på den man som hon i position av landets bästa kvinnliga psykolog fått i uppdrag att kuva. En hel helg hade skiljt dem åt, men hans utseende hade etsat sig fast i hennes inre och orsakat förödelse under de få dagar hon spenderat hemma. Han, en man med ögon gröna som den vackraste sommaräng, han som hade anletsdrag som det mest oskuldsfulla rådjur; han utav alla män hade synder som dråp på sitt hjärta av sten. Ur honom skulle Rachel lirka fram en av historiens mörkaste hemligheter. Inte konstigt att hennes hjärta bultade som det gjorde.
     "Ditt hjärta är klent" suckade han med blicken fäst på väggen. De var de första ord han nämnde i hennes närvaro och under hela dagen hade hon inte en enda gång fått möta hans blick. I sju timmar hade de suttit så, han med tvångströjan lindad runt kroppen och det rufsiga håret på ända; hon med anteckningsboken i famnen och en stram knut på huvudets topp.
"Hur mitt hjärta ter sig hör väl inte riktigt hit?" Hon försökte låta oberörd, men rösten svek henne. I hennes öron var hans röst som den mest skönsjungande näktergals sång, och hon ville inte att han skulle sluta tala. Om han ändå kunde vända blicken från väggen…
     "Nåväl" sade han ansträngt. Tvångströjan hindrade honom från att utföra de tankar som svepte över honom, det begär som hela kroppen ropade efter. Hans nakna fötter låg tätt intill den stol han satt på, hårt fastkedjade så att all fysisk kontakt skulle te sig omöjlig. Han log när han såg hennes reaktion, och hans blick fästes genast på hennes magra hals.
 "Men säg mig, miss Crimson, kan du inte tala om för mig hur du fick det där ärret på din vänstra axel?"
     Tamburmajoren föll i golvet med ett brak tillsammans med ett yrväder av kappor, skor och väskor när hon skyndade förbi i en faslig fart. Dörren stängdes aldrig riktigt, utan förblev både olåst och ståendes på glänt. Hans ord ekade i hennes huvud. Hon hade aldrig berättat för någon om ärret. Hon slet upp den gräddelinfärgade silkesblusen och lät den falla till golvet. Klockan i hallen tickade envist, högt och klart. I spegeln såg hon en barbröstad främling, med mörka lockar och grågröna ögon. Ärret på vänster axel blossade djupt och rött. Hur hade han kunnat veta? Inte hade hon berättat det för honom, väl? Hur hon än försökte kunde hon inte minnas ordentligt. Vad hade de egentligen pratat om och inte? När han talade var det som om hela hennes ömma hjärta vaggades till den vackraste symfoni en söndertrasad skilsmässodotter kunde tänka sig. Det var som om hans röst trollband henne och förde henne ut ur ljuset för att kunna störta henne i fördärvet.
     Hon föll ihop på golvet och med sig drog hon en hel härva med papper från skrivbordet. Hon nöp sig själv i armen, slet i skinnet, skrek och slog händerna mot bordskanten. Hon mindes ingenting förutom hans röst. Vad höll hon på med? Hon var landets bästa kvinnliga psykolog, hon och endast hon hade ansetts kapabel till det uppdrag hon åtagit sig, och hon gjorde vad? Hon låg på golvet med blodiga fingrar och bar överkropp och skrek hur mycket hon älskade honom. För det gjorde hon. Hans röst var den tröst hon i så många år letat efter. Den tröst som skulle ersätta den fader som en gång gav henne det djupa ärr hon bar, både i själen och synligt på sin bleka kropp.
     Hur lång tid hade fortskridit sedan hon tagit honom i sin vård? En vecka, en månad, fyra dagar eller var det endast timmar? Allting snurrade och marken under hennes fötter tycktes skälva. I vild panik slet hon åt sig sin blus, två knappar hade lossnat, och drog den över huvudet, sedan sprang hon ut över gårdsplanen i riktning mot det enda hon fortfarande kunde minnas.
     "Vi är alla dårar, kära Miss Crimson. På ett eller annat vis är vi alla de svåraste, mest mystiska och sjukaste själar världen skådat. Det finns i oss alla. Vi behöver bara en liten knuff åt fel håll för att denna barriär ska rämna." Han kände begäret blossa i ådrorna. Hon hade lämnat honom för en nypa frisk luft men varit borta i, vad han kunde förnimma, över två timmar.
     "Jag förstår inte" flämtade hon och kippade efter andan. "Om alla här är dårar, varför är jag då psykolog?"
"Vem kan svara så enkelt på den frågan, min kära." sade han klurigt, med ett leende som spreds över hela ansiktet. "Kanske är det så, att endast dårar är dåraktiga nog att förstå sig på en galning?" En liten metallring föll i golvet och rullade fram mellan hans fötter. Hans blick flög hastigt upp från golvet och mötte hennes för första gången. Hennes tårfyllda ögon tycktes kristallika, men så fort han insåg vad han gjorde slet han genast blicken ifrån henne och lät den dansa över väggarna. Hon hade inte märkt någonting.
     Hon stod alldeles stel av fasa. "Ögonen är själens spegel". Hon hade skådat hans själ. Hon hade sett in i det djup av mörker och synder som fyllde hans fasansfulla hjärta och hon ville blunda, stänga honom ute. Hon ville inte se honom, inte höra hans vackra röst väva in henne i hans nät av ondskefulla drömmar. Men hon kunde inte. Hon kunde inte slita blicken från det leende ansikte som långsamt lät en hög av tyg och läderremmar falla till golvet. En hög och mäktig gestalt tog form framför henne och reducerade den ynkliga sjukling som alldeles nyss inte orkat slita blicken från väggen. Ett fasansfullt skratt fyllde rummet.
     Han lät skrattet fylla lungorna till bredden och dansa sin krigsdans över läpparna. Rachel stod som förstenad, bara ett par meter ifrån honom. Han kunde känna hur begäret brände i kroppen. Sitt hatfyllda hjärta lät han blanda med sin ilska, han skulle inte kunna tygla sig själv länge till. Hennes ansikte bleknade när han kastade sig över henne och tryckte henne mot väggen. Han lät sin vänstra hand sluka hennes haka i ett grepp som fick hans knogar att vitna. Med den andra handen höll han hårt om hennes midja på ett vis som låste hennes kropp mot väggen. Han kände hur blodet pumpade i ådrorna, hur musklerna långsamt gav upp. Flertalet dagar med enbart vatten och bröd på menyn hade inte givit honom den styrka han behövde.
     Hon hann aldrig skrika förrän han var över henne. I sin hand slöt han hennes haka och hans grepp var så hårt att hon kunde känna hur kinderna långsamt frasades sönder under hans vassa naglar. Något varmt rann förbi öronen och ner längs nacken. Han tog ett ännu fastare grepp om hennes midja och slängde ner henne på golvet. Hon slog huvudet i stolen och hela rummet tycktes snurra omkring henne. I en enorm kraftansträngning lyckades hon sätta sig upp och slita av en av de högklackade skor hon bar, och köra den smala klacken rakt genom hans högra fot. En enorm tur orsakade ett fasansfullt skrik från hans sida, men ledde bara till att han lät ett regn av slag landa över hennes redan blåslagna kropp.
     Han torkade de blodiga fingrarna på hennes silkesblus och böjde sig ner bredvid henne. Sedan drog han henne närmre sig och lyfte upp henne i sin famn.
"Jag ska låta dig skåda mina synders speglar, låta dig ta del av de upptäckter jag gjort. För det är väl det du vill, din uppblåsta snorvalp? Mina kunskaper kan förändra den värld vi lever i. Förstår du det, flickjänta?" Han spottade ur sig orden, hans begär hade tagit full kontroll över kroppen. Att han i hjärtat inte ville skada flickan, brydde hans kropp och själ sig inte om.
"Aliquando et insanire iucundum est" viskade han ansträngt och med stor möda i hennes öra. "Ibland är det skönt att få vara galen". Sedan lät han sin vansinniga stämma föra henne in i galenskapens labyrint för att i all evighet fördärva henne, denna oskuldsfulla flicka han så gärna hade älskat…

Mr Phelps ledde den unge Mr Smith in i den lilla cellen och gav honom en vänskaplig dunk på axeln. Kvinnan satt där, som han blivit sagd, med en tvångströja lindad runt kroppen och de mörkbruna lockarna i en rufsig röra. Han öppnade sitt anteckningsblock och lyfte blicken för att möta hennes. Men hennes grågröna ögon tycktes leta efter något på väggarna. Han följde hennes blick. Plötsligt föll en liten metallring ner på golvet och rullade fram till hans fötter. Han plockade upp den och granskade den mellan pekfingret och tummen.
"Är den här din?" I samma ögonblick han sade orden hörde han hur fånigt det lät. Kvinnan, vad stod det nu i journalen, Rachel Crimson, bar ju tvångströja och hade fötterna fastkedjade mot stolen. Hur i hela fridens namn skulle det kunna vara hennes? Kvinnan log.
"Aliquando et insanire iucundum est" skrattade hon och såg honom rakt in i ögonen. "Du har just gjort ditt livs största misstag, kära vän."