Det ödehuset

Det öde huset stod där på höjden och blickade ut över grusvägen. Monica funderade hur hon hade kommit hit, hon skulle tu och cykla och hamnade bara här. Jaja tänkte hon det är bara att vända. Plötsligt känner hon sig uttittad, hon rser genom hela kroppe och tittar upp mot huset och där står en vit/grå skepnad i fönstret som försvinner lika fort som Monica såg den.
Monica skrek till och begav sig hemåt på cykeln. Hon ringde väninnan Eva så fort hon kom in genom dörren och berättade. Eva skratadde och hänvisade till Monicas allt för livliga fantasi.
Hon (Eva) bestämde sig för att sova en natt uppe i det öde huset och efter en stunds övertalning hängde Monica på den idén.
Morgonen efter så packade tjejerna sina väskor med matsäck, sovsäck och div. prylar och stack iväg.
När de kom fram till det öde huset kunde inte Monica förstå vad som varit så läskigt kvällen innan, det var en idyllisk omgivning och huset var ljust med höga vackra fönster, lite gammaldags men inte läskigt.

Tjejerna klättrade in genom ett trasigt fönster på undervåningen och genast började de fnittra av upprymdhet och lite rädsla och så började deras upptäcktsfärd genom huset (som inte var så mycket att upptäcka dock).
De flesta rummen var tomma, det fanns ett bord i köket och det fanns en gungstol i ett av sovrummen på övervåningen det var det. Toaletten fungerade inte, men det var inte heller någon överraskning det var ju ett tomt gammalt hus…

Tjejerna bestämde sig för att sova i rummet med gungstolen då hade utsikt mot grusvägen utifall att någon mot förmodan skulle komma som på något sätt hörde till huset. Cyklarna sina hade gömt en bit in iskogen så de inte skulle synas ifrån vägen.
Tjejerna gjorde i ordning sina sovplatser och skulle precis till att fika när Monica hajjade till.
Hörde du? sa hon
Eva stirrade osäkert, -vad hörde du?
-Stolarna i köket, tjejerna sprang ner bara för att upptäcka att där inte fanns några stolar. De sprang upp igen till sin sovkammare och ser att gungstolen står och gungar borta vid fönstret av sig själv. Kul Eva, sa Monica, Eva förstod ingenting. Plötsligt inser Monica att det måste ha varit just det här fönstret som hon såg en skepnad i igår kväll, det är ju det enda fönstret som vätter mot vägen. Hon ryser och viskar det till Eva som föreslår att de ska leka "Anden i glaset"
Monica tvekar men bestämmer sig för att det kan vara roligt, Eva plockar fram och gör i ordning och tänder ett ljus (hon hade minsann planerat detta tänker Monica)
Det har nu börjat skymma ute och de lovar att inte hålla på att skrämma varandra.

Första frågan - Finns det en ande här i rummet? Glaset svischar till fram till ja-rutan. Tjejerna fnittrar halvt hysteriskt samtidigt som de lovar varandra att de inte flyttat glaset.
Andra frågan - Såg jag dig i fönstret igråkväll? Åter igen svischar glaset runt tills det stannar på Ja-rutan.
Nu börjar Monica känna sig illa till mods.
Eva ställer nästa fråga
Fråga nummer 3 - Kan du visa dig för oss eller vågar du inte? NEJ skriker Monica. Glaset börjar snurra från bokstav till bokstav.. "V A R  F Ö R S I K T I G  V A D  D U  Ö N S K A R  D E T  K A N  S L Å  I N…"
Tjejerna stirrar, på brädet och sedan på varandra.
Monica säger ska vi gå hem nu?
Nej säger Eva, en till fråga.
Sista frågan - Kommer vi att kunna sova här i natt utan problem? Glaset svischar runt till Nej-rutan för att sedan spricka och gå sönder. Tjejerna hoppade till och skrek -Nu lägger vi av, vi går hem.

Eva plockade ihop brädet och sina saker och Monica snodde ihop sin väska. När hon tittar upp ser hon hur gungstolen börjar gunga bakom Eva.
- Titta Eva säger hon och pekar.
- Nu börjar det bli riktigt otäckt
- Ja, vi sticker nu.
De ska precis gå ut från rummet när de märker att dörren är låst, vem har låst den? Ingen av tjejerna har ens stängt dörren… De står tätt ihop och sakta ser de en vit/grå skepnad börja ta form framför fönstret. Tjejerna blundar och skakar de känner hur rummet blir isande kallt och ber om att spöket ska försvinna.
Då hör de en stämma säga - Ni bad att få se mig, här är jag. Sedan dunsar det till och gungstolen börjar åter att gunga.
Eva grät av rädsla -Förlåt, förlåt sa hon.
Monica satte sig ner, Eva gjorde det samma de höll varann i händerna och bad om att spöket skulle försvinna och de skulle få komma hem. Monica tände ett ljus och började mässa att spöket skulle gå mot ljuset, Eva stämde in.
Då blåstes ljuset ut och den isande kylan kom tillbaka. Eva släppte taget om Monicas händer och skrek. Monica försökte nå henne men Eva var som besatt, Blek med stora utspärrade ögon och hon pratade konstigt. Eva började rita och skriva olika ord och symboler på golvet. Sedan ser Monica hur Eva baklänges går mot fönstret, Monica skriker. Eva lyfter armene och vinkar med någon form av hånflin i ansiktet sedan knuffas hon ut genom fönstret och Monica hör en duns i marken. Hon springer fram till fönstret och tittar det är så skumt nu att det är svårt att se någonting. Hon ropar på Eva men får inget svar. Monica gråter och springer in och sparkar på dörren hon måste ut. Det är minst fyra meter ner till marken så hon vågar inte hoppa och tänk om hon skulle landa på Eva?
Hon känner den isande kylan åter igen komma tillbaka och hur någon drar i hennes hår. Hon känner hur hon slår och klöser sig själv men hon kan inte göra någonting åt det. Till slut ramlar hon ihop och allt blir svart.

När Monica sakta börjar vakna till liv ligger hon i ett ljust rum fastspänd på en säng. Hon ropar på hjälp och in kommer två män i vita kläder. Hon börjar berätta osammanhängande om vad som hänt. Att det spökade, någon knuffade Eva, hon slog sig själv… Männen höjjer sprutan och Monica skriker -NEJ, ni förstår inte.
De stirrar på henne och medan medicinen börjar verka säger de - Eva är död, du knuffade henne genom fönstret det fanns ingen annan där. Långt bort hör hon männen fortsätta -Vi fann dig när du höll på att skada dig själv, antagligen hade du lyckats tagit livet av dig till slut om inte du blivit hittad. Du hade djävulssymboler runt omkring dig på golvet. Du är sjuk, mycket sjuk. Sedan somnade hon…