YULE NOVELL

 Katarina satt och knappade på datorn och slängde en blick på klockan. Snart fyra. Skönt. Vad det redan var mörkt där ute, och bara en vecka kvar till jul. Nu hördes ljud från korridoren, jaha Anneli och Stina klapprade iväg genom korridoren på sina höga klackar. Dom hade bråttom hem förstås, bråttom hem för att göra i ordning middag åt sina ungar och gubbar.

Det problemet hade i alla fall inte Katarina. Hon behövde inte höra på några skrikiga ungar, eller komma hem till någon missbelåten halvgammal gubbe. Som skulle klaga på allt, från middagen som hon hade gjort till avsaknaden av sexliv i sovrummet. Skönt att man slapp det, fast Katarina visste nog att Stina och Anneli tyckte synd om henne. Tyckte att hon var en nucka, som dessutom snart skulle bli gammal, fortare än anat. Som slösade bort sitt liv, med att sitta här på socialkansliet och dela ut blanketter åt mindre bemedlade utlänningar att fylla i. Att Anneli och Stina själva också delade ut blanketterna dagarna i ända, tycktes inte vara samma sak; dom två hade ju ett liv också, ett annat liv än socialkansliet.

Katarina suckade och slätade med handen över det råttfärgade håret. Spände fast klämman bättre, den kunde aldrig sitta på plats ordentligt i det tunna håret. Suck. Hon kastade en blick i spegeln. Dom vattniga, ljusblåa, intetsägande ögonen glodde trötta tillbaka. Katarina räckte ut tungan åt sin spegelbild och krängde kappan på sig för att gå hem och värma upp en mikro makaronilåda åt sig.

Den svartklädda kvinnan stod i skogsbrynet i skyddet av en stor gran för att inte bli så alldeles våt i det piskande regnet. Hon hade en svart slokhatt på huvudet, men håret hängde ändå i blöta stripor längs ryggen. Nu stod hon där och såg mot det lilla samhället, ljusstakarna i alla fönster i hög husena. Mammor och pappor och barn. Ett enda myller. Och där satte någon upp julgardiner. I ett annat fönster kom det upp en julstjärna.

Den svartklädda kvinnan i regnet skakade på huvudet. Tänk att leva sådär som människorna i höghusena. Som i en myrstack, i ett myrsamhälle. Som i ett ekorrhjul. Kvinnan rättade till sin slokhatt, tog granen hon hade huggit under armen och började gå in i den täta skogen. En svartvit katt jamade till och hoppade vigt efter för att gå samma väg.

                                                                           *****

Katarina vände på sig i soffan där hon låg. Oj då, hon hade visst somnat till igen framför tv:n . Hon såg på klockan på sin mobil. 23.25. Halv tolv! Hur länge hade hon egentligen sovit här på soffan?

                                                                            -1-
Hon reste sig hastigt upp. Hon var torr i munnen, hade väl legat där med öppen mun och snarkat. Halsen kändes lite sträv också, och plötsligt kände Katarina att hon frös. Kläderna kändes fuktiga, hon måste ha svettats där hon hade legat under filten. Hon kände sig olustig, bestämt höll hon inte på att bli sjuk.

I den lilla öde stugan långt inne i den täta skogen, rådde nu mörker och tystnad. Bara kvinnans och kattens andetag hördes, dom delade säng i den lilla kammaren. Nu sov dom båda djupt. Granen som kvinnan hade släpat hem var nu klädd i allehanda kottar, äpplen och någon konserverad flugsvamp. Vit mossa längst ute på grankvistarna och dom levande ljusena i var på plats i sina manschetter. Fast ljusen skulle kvinnan tända att brinna den 21:a som först. Till midvintersolståndet. Yule.

Det hade varit en lite oväntad kväll, men vad hade dendär damen med hunden haft att göra här inne i skogen egentligen? Damen hade låtit hunden sniffa på stugknuten och också lyfta benet mot den. Det skulle hon inte ha gjort, och vad hade hon egentligen här att göra i mörkret och ösregnet? Hon skulle inte ha kommit, hon skulle istället ha suttit inne i sitt överpyntade vardagsrum i höghuset, tillsammans med sin man och dom två små barnen. Låtit den late gubben gå ut med hunden istället i regnet så skulle detta aldrig ha hänt.

Slakten. Men det bara måste bli så. Den svartklädda kvinnan med det stripiga långa våta håret, hade ljudlöst släppt ner sin gran; Yule trädet, när hon och katten möttes av synen av damen och hunden på sitt revir.

Hämd, för många gångers tillkorta kommande. Skräck, pga. intrånget. Vanmakt, över nonchalansen att låta hunden lyfta benet mot stugknuten.

Listan kunde göras hur lång som helst, och det som hade skett, hade skett till det rätta. Kvinnan och katten, dom båda rotlösa som hade funnit varandra. Den hemlösa katten och den utstötta kvinnan; båda hade tagit hand om varandra på sitt sätt. Ikväll hade dom sida vid sida kämpat mot inkräktarna, det hade egentligen inte varit någon kamp, dom båda inkräktarna hade varit ett lätt byte.

När kampen var över såg kvinnan och katten på varandra, båda hade likadana lysande blåa ögon. Katten slickade sig om munnen och kvinnan nickade. Det var bara att ta itu med slakten, här kunde dom inte lämna att sitta i regnet. Och nu hade dom inte bara Yule mat, utan säkert mat så att det räckte ända fram till Imbolc, så vintern var räddad. Egentligen hade det varit en lyckad kväll, tänkte kvinnan där hon låg i sin säng och drog täcket tätare om sig. Katten vaknade till, började belåtet spinna i fotänden av sängen, för att sedan somna om efter några minuter.

                                                                           *****

Katarina bläddrade i sina blanketter medan hon samtidigt försökte förklara för den utländske

                                                                              -2-
mannen bakom glasluckan att det inte räckte till såhär; att det ännu saknades två intyg. Mannen nickade och sa sitt "ja, ja" men verkade ändå inte fatta. Nu tog han blanketterna, satte på sig sina handskar, och vinkade med papprena åt Katarina. Önskade henne God jul på dålig svenska. Katarina nickade vänligt tillbaka och rörde litet på läpparna, något som väl skulle föreställa ett God jul tillbaka.

Som tur var så var nästa klient inhiberad. Och tänk att dom hade fattat att ringa återbud, för vissa  fanns det nog hopp om integrering i det svenska samhället.
Nu knackade det på dörren, och Anneli stack in huvudet.
- Kan du ta hand om turkarna? frågade hon från dörröppningen. Stina är ju sjuk i dag, turkarna skulle ha varit hennes jobb, och någon måste ju ta dom. Och dina Iraner har ju lämnat återbud, jag hörde att hela familjen låg däckad i feber.
- Ja, jag tycker också att jag känner mig hängig, sa Katarina och reste sig upp för att ta en näsduk och snyta sig. I spegeln såg hon att ögonen var ännu mera rinniga än vanligt, ännu mera färglösa än vanligt. Det kändes verkligen att det var förkylning på gång.
- Ja men, då tar du dom, sa Anneli i avgörande ton, jag kan hur som helst inte ta dom, jag har nästa klient om en kvart.
Sedan drog hon snabbt fast dörren bakom sig som om saken redan var avgjord. Lämnade Katarina att sitta med rinnande näsa, sträv hals och begynnande feber för att ta emot turkarna, när hon egentligen borde ha fått gå hem och lägga sig. Katarina kände hur det knöts till i magen…

Hos den svartklädda kvinna och katten hade det arbetats hårt ända sedan tidig morgon. Nu var det tidig eftermiddag, och det hade redan börjat skymma. Nu hade dom i alla fall mat för en lång tid framöver; kropparna av damen och hunden låg nu styckade i saltlag i tunnor. Två tunnor hade det blivit.

Det var också bra att slaktningen och styckningen var så nära som på klart nu. För man skulle ju börja leta efter damen och hunden snart. Knappast skulle dom komma hit för att söka, men man visste ju aldrig. Den svartklädda kvinnan hade i sitt liv varit utsatt för mycket förtryck, utstötthet och avsky, hon ville inte ha någonting att göra med mänskligheten längre. Allt fungerade bäst när hon fick bo här ifred med sin katt, bara dom hade mat för dagen så behövde dom ingenting mer.

Yulen var ju också i antågande och i år hade dom ju mat på bordet och det med råge. Dom hade redan tjuvsmakat lite på hunden, stekt lite av den över elden i den öppna spisen. Katten slickade sig ännu belåtet kring munnen, han skulle gärna ha tagit mera.

Nu tände kvinnan eld i den enkla fotogenlampan och började koka upp tevatten åt sig. Det skulle bli en lugn kväll i den lilla öde stugan.

                                                                          *****

                                                                            -3-
- Har du hört! Stina är försvunnen, hon har inte synts till sedan i förrgår när hon var ute med hunden. Hon kom inte hem igen efter det!
Anneli stod bredvid Katarina, som höll på att klä av sig kappan. Idag hade dom kommit samtidigt till jobbet, och nu var Anneli riktigt upprörd och stod och kippade efter andan.
- Vad är det du säger, sa Katarina och drog av sig stövlarna.
- Ja men, det hör du väl, fortsatte Anneli. Hon är borta! Herregud, vad är det som kan ha hänt! Hunden är ju också borta, dom måste ju vara kidnappade. Men till vilken nytta, dom är ju inget rikt folk heller med några pengar på banken.

Katarina förstod ingenting. Att Stina och hunden var borta? Kidnappade? Nej, det där ville inte sjunka in, men det måste bero på att hon var så förkyld, så jävla sjuk, och ändå hade hon i sin dumhet kommit hit till socialkansliet för ännu en dags slit.
- Du, jag går hem nu, sa Katarina och började klä på sig tillbaka. Jag är förkyld och jag känner att det inte funkar för mig att jobba idag.
- Nej men, jag kan ju inte vara här ensam heller, protesterade Anneli. Jag kan ju inte ensam ta emot alla som kommer idag heller.
- Du får väl skicka hem dom då, sa Katarina och förundrades själv över att hon var så modig att hon sa emot Anneli. För hon kände att nu måste hon härifrån.

I den lilla öde stugan satt den svartklädda kvinnan och katten i kökssoffan och katten spann belåtet. Kvinnan kände en liten oro i magen, och visste inte riktigt vad det berodde på. Allt borde ju vara klappat och klart inför Yule, det borde ju bara vara att luta sig tillbaka för att sedan tända ljusena i granen när det var så dags. Ingenting mera behövdes ju för att fira Yulen, denna högtid för Gudens återfödelse.

Nu kände sig Katarina riktigt sjuk, där hon satt på golvet på toaletten. Hon hade lyckats att släpa sig hem från jobbet, hon tyckte att alla hade glott på henne i bussen under vägen hem. Nu hade hon börjat kasta upp också. Det krampade ännu i magen fast hon redan hade spytt två gånger. Vinglade i huvudet gjorde det också. Det kändes som att hon helt höll på att förlora kontakten med verkligheten. Kanske hon borde ringa efter ambulans? Eller kunde man ringa efter ambulans för att man satt på toan och hade spytt två gånger?
Hon hasade sig närmare väggen för att kunna luta sig mot den och badkaret. Hon kände sig som att hon skulle svimma snart.

Nu bankade det hårt på Katarinas ytterdörr. Det ringde på klockan också. Långa ihärdiga signaler. Vem kunde det vara? Katarina reste sig mödosamt upp från golvet i badrummet och började famlande gå mot ytterdörren. Det var mörkt i lägenheten, hade hon ringt ambulansen i alla fall, det hade hon inget minne av. Eller jo, hon hade ju ringt, hon hade ju mobilen bredvid sig där på golvet. Fan att det skulle var så svårt att minnas, hon kunde ju inte minnas någonting ordentligt längre!

                                                                            -4-
Det ringde igen, en lång och ihärdig signal. Katarina famlade efter låsknappen och vred upp dörren. Ljuset från trappuppgången stack i hennes ögon, det skar och gjorde ont. Hon kunde inte se vem som stod där bakom dörren, men dom var två stycken.
Sedan kände hon hur hon snabbt vreds om och hennes händer kopplades ihop bakom ryggen och ett metalliskt ljud hördes.
- Du är anhållen som misstänkt för mordet på Stina Lund, och vi får be dig att följa med till polisstationen.
Polisstationen?! Var inte detta ambulansen då? Men hon hade ju ringt, hade hon inte ringt till ambulansen då? Dethär måste ju vara något fel, tänk att hon inte kunde minnas någonting längre…

                                                                          *****

I den lilla öde stugan var allt öde. Mörkt och tomt, så nära som på den svartvita katten, som undrade vart hennes matmor hade lämnat ikväll. Hon brukade ju komma alla kvällar för att ge mat, och så brukade dom sova en stund i den lilla sängen i kammaren. Ibland brukade kvinnan stanna hela natten, men oftast gick hon iväg efter någon timme. Nu i höst hade kvinnan ofta varit här, nästan dagligen. Men det kunde ibland finnas perioder när kvinnan inte alls kom, som i somras hade hon varit borta under nästan två månader.

Nåja, katten var van. Kvinnans och kattens system hade pågått såhär nu under flera års tid, kvinnan skulle väl nog komma tillbaka så snart hon kunde.

                                                                          *****

Det var julafton. Den riktiga, kristna julaftonen. På mentalsjukhusets slutna avdelning för svårskötta schizofrena, firade man nu julaftonsmorgonen så gott man kunde. Prästen läste julevangeliet för dom sjuka, och dom två vårdarna som stod vid dörren längst bak i dagrummet lät sina blickar vaksamt vila över dom mentalsjuka. Man visste inte vilka oväntade minnen och känslor julevangeliet kunde väcka hos schizofrena människor. Vissa av patienterna i dagrummet satt och rörde oroligt på sig, och den där nya; Katarina, henne måste dom se upp med.

Hon hade för två kvällar sedan, när hon blev inlagd på avdelningen yrat något om hednisk jul, och en stuga i skogen och en katt. Hon var klart farlig, hon var misstänkt för att ha mördat en arbetskamrat, men kroppen saknades ännu. Hon såg menlös ut där hon satt i patientgruppen, med långt, stripigt hår som hon vägrade att kamma och sätta upp. Fula intetsägande ögon hade hon också, fast ibland när hon riktigt kom upp i varv, kunde dom blixtra till och riktigt lysa i klarblått.

                                                                          -5-
Nåja, hon var en gammal bekant för mentalvården, för två år sedan hade hon sist suttit här, då misstänkt för att ha mördat sitt eget barn. Hennes då ettårige son hade försvunnit spårlöst, Katarina hade också då yrat på något om en stuga i skogen, och en katt.

Men ingen hade någonsin funnit någon stuga, polisen hade ju finkammat hela området utan resultat. Och när Katarina väl hade börjat att ta sina mediciner, sa hon att stugan och katten bara hade varit hallucinationer.

Dom två vårdarna längst bak i dagrummet såg på varandra, och sedan sneglade den ena på klockan. Måtte timmarna gå fort så att man fick fara hem och fira jul!