Kråkan

För länge, länge sedan, det var en mörk, stjärnklar och kall oktoberkväll. Fyra skuggor följde den vindlande vägen upp till Tornet, de gick samma väg som kvinnor gjort långt före dem i hundratals år. Från början var detta en ceremoniell kraftplats uppe på berget men så småningom byggdes där ett vakttorn för den milsvida utsiktens skull. Där kvinnorna gick kantades vägen av mörka buskar och den svarta himlens alla gnistrande stjärnor skymdes av de höga tallarnas gigantiska kronor. Stigen de gick på var fuktig och hal av blöta löv som ramlat av träden, det luktade lite unket eftersom det regnat tidigare på kvällen. Det var alldeles tyst, så där som i ett vakuum efter dagens alla ljud, endast en svag vind suckade tungt omkring dem. Man kunde se ett par ögon glimma till i mörkret, men inte ett ljud röjde djurets närvaro. Kvinnorna gick alldeles tysta på stigen. När de kom fram till en liten glänta i skogen hördes plötsligt vingslag. Ur mörkret dök det upp en stor vacker, svart och grå kråka bakom dem. Dess tunga vingslag var välbekanta för kvinnorna som log igenkännande mot varandra och mot kråkan vars fjäderdräkt blänkte i månskenet. Den flög ovanför kvinnorna en stund, sen flög den upp på kullen och vingslagen tystnade. När de kom fram till tornet tittade de alla upp och såg på månen som var nästan helt full i denna stund. Det saknades bara några timmar innan kraften skulle stråla för full styrka. De mumlade några ord mot den stora silverfärgade himlakroppen ovanför deras huvuden och öppnade dörren. Den knarrade och var trög, men kvinnorna var vana vid den och tryckte till på rätt ställe så att dörren gled upp. Där innanför dörren var det varmt. Det fladdrande, skimrande ljuset från stearinljusen som var tända i alla vinklar och vrår strömmade välkomnande emot dem. Luften doftade härligt av salviarökelse och örter som hängde på tork i det första rummet, köket. Det fanns redan tre kvinnor till där, förutom deras älskade översteprästinna naturligtvis. Hon var en karismatisk, vacker äldre kvinna med stor livserfarenhet och många år av träning i månens magi.
"Nu är vi alla samlade, dags att gå upp för att påbörja vårt magiska arbete" sade hon mjukt. Kvinnorna gick upp för de 29 trappstegen till det rum som de hade varit i många gånger tidigare. Trappan var väldigt brant och de gick försiktigt under tystnad. Det var tungt att gå uppför alla trappstegen. När de kommit upp hjälptes de åt att tända ljus och rökelse, de lade fram stora vadderade kuddar i en ring med åtta platser. En kudde i vartdera väderstrecket, söder, väster, norr och öster sedan en mitt emellan, sydväst, sydöst, nordväst och nordöst. De hade alla förutsättningar för stark magi i kväll, med alla riktningar representerade. De var dessutom kvinnor i alla åldrar, unga-lekfulla, mogna-fertila och de äldre-visa. Rummet var ombonat, med stora vackra mattor på golvet i flera lager för att hålla kylan borta, väggarna var mörka och dekorerade med ljusstakar och vackra stora avbilder av flera gudinnor. De tände ljusen med långsamma rörelser och uttalade välkomnande ord till ljusets och eldens alla väsen. De var klädda i långa, tunga, mörka klänningar i dova, varma färger, och hade sjalar över sina axlar för att hålla värmen nära. Alla hade håret fritt och de gav ett intryck av att vara vilda och vackra som skogens rådjur, men skygga var de inte. Dessa kvinnor hade en stark självkänsla och visste var de hade varandra även när de inte var tillsammans. När alla ljusen brann och det spred sig ett skimmer av magi i rummet så gick de varsamt tillbaka till ringen och översteprästinnan började långsamt och taktfast slå på en trumma, som hjärtats lugna slag. Kvinnorna föll in i takten med gungande kroppar och började sakta sjunga en vacker sång till Moder Jord, gudinnan Gaia. De sjöng flera sånger och värmen spred sig i tornet, när de var ordentligt varma satte de sig ned och tände mer salviarökelse för att rena sig själva och hela rummet. Så började de utföra kvällens magi till Mångudinnans och gudinnan Hels ära.
"Vi slår en cirkel i vårt rum. Vi bjuder in alla väsen som vill oss gott, ifrån söder, väster, norr och öster. Vi ber också att de som inte vill oss väl respekterar vår cirkel, och lämnar oss i fred i kväll tills cirkeln bryts", sade översteprästinnan medan hon slog en ring i rummet och kvinnorna höll sina händer uppåt som ett välkomnade till alla vänliga väsen som hade svarat på deras inbjudan. Kvinnorna hade utfört sina ceremonier många gånger och alla visste vad de skulle göra. I kväll fanns det en speciell ceremoni de skulle utföra, en tidsresa. Översteprästinnan hade under en meditation fått till sig att hon nu var redo för sin viktiga återresa, hon skulle till samma plats, men i en annan tid. Resans ceremoni, hade hon förberett väldigt noga och under flera månvarv. Vem vet vad man kommer till, vad man hamnar i? Det kan vara förenat med döden att hamna oförberedd mitt i stridens hetta. Kan man komma tillbaka, i samma skick som innan? Ja, man hade naturligtvis fått nya kunskaper, sådant man alltid får oavsett om man vill eller inte, så riktigt densamme förblir man ju inte. Innan själva tidsresan så frammanade de en av de mäktigaste väsen, gudinnan Hel, väkterskan av underjorden och den som samlade de döda omkring sig. Hon var både vansinnigt vacker och bland det mest skrämmande man kan få skåda, det beror på vilken sida man tilltalar hos henne och vilket humör hon är på själv. Hon kräver alltid ett stort offer för sina tjänster och denna gång skulle hon få en av sina trognaste tjänarinnors betalning. Kvinnorna ryste till av förväntat obehag då en kall luftström drog genom tornet strax innan Hel visade sig i sin fulla uppenbarelse, men de log när det var den vackra Hel de såg. Det bådade gott inför den speciella ceremoni de skulle utföra, allt talade för att deras översteprästinna förberett sig väl och att denna resa skulle lyckas. Översteprästinnan böjde vördnadsfullt på nacken mot sin gudinna. Hon tog upp ur fickan örter som hon började tugga på, de hade en narkotisk verkan och hon började dansa i ringen av sina prästinnor som sjöng melodiskt och sövande för att underlätta hennes resa så som de blivit lärda, så som deras förmödrar gjort i evinnerliga tider långt tidigare. Hel gled runt i rummet som den ande hon var och drog in lukten av rökelsen och människor, hon njöt av den uppvaktning hon fick, det var ett tag sedan någon bett om hennes tjänster.
Samma tid, samma dag fast år 2005. Samma plats, i ett torn, på ett berg, där sju kvinnor sjunger samma sånger och dansar samma steg. De har samlats där som många andra fullmånenätter. Kvällen är mörk och stjärnklar och det regnade tidigare på kvällen så det är blött och halt på stigen upp till tornet. Kvinnorna är vilda och vackra och de har under flera månvarv bett om och förberett återkomsten av gudinnan förkroppsligad. 
Tillbaks till tiden för länge, länge sedan. Översteprästinnans kropp blev plötsligt alldeles slapp, hon gled medvetslös ned på golvet då hennes prästinnor började mässa högre. Det steg som en rytmisk, entonig ström av ord till toppen av tornet och djuren i skogen stannade upp, lyssnade uppmärksamt med flämtande hjärtan. Ett starkt ljussken syntes på himlen, en blixt som klöv det svarta mörkret mitt itu. Sedan blev det tyst, alldeles tyst. Uppe i tornet låg de sju kvinnorna utslagna av blixten som hade träffat tornet, cirkeln var bruten. De var som bedövade och gudinnan Hel log med hela ansiktet i ett brett vargagrin innan hon upplöstes i en tunn dimma av mörkret. När kvinnorna kvicknat till, åt de lite bröd och drack lite vin innan de samlade ihop sig. De blåste ut alla ljusen och när de var på väg hem för natten då de såg henne, Kråkan som de sett tidigare på kvällen. Hon låg död på trappan, dödad av blixten, som ett offer till Hel i denna vidunderliga natt. De svepte in kråkan i ett sidentyg och lade henne på det bål de förberett tidigare på dagen. Den äldste kvinnan strök eld på en sticka, förde den mot högen med pinnar och tände på bålet medan de andra knäppte sina händer och bad tyst för sin mäktiga översteprästinnas märkliga resa. Så böjde de sina nackar bakåt, tittade upp mot fullmånen. Ur deras strupar började långsamt ett eggande tjut ljuda, likt indianers stridsrop över berget och skogen, ty döden var ingenting att frukta.
Här och nu, tillbaks i vår egen tid. Kvinnorna står på trappan till tornet, de spanar förväntansfullt och en smula oroligt ut i mörkret, så hörs plötsligt tunga vingslag. Ur mörkret dyker det upp en stor vacker, svart och grå kråka bakom dem, deras hjärtan börjar slå fortare. De tunga vingslagen är mycket välbekanta för kvinnorna, som ler igenkännande mot varandra och kråkan vars fjäderdräkt blänker i månskenet. Hon slår en lov ovanför kvinnornas huvuden, så flyger hon upp på kullen och vingslagen tystnar. Kvinnorna tar tag i varandras händer, håller andan och väntar tålmodigt. Ut ur skogen kom strax deras efterlängtade översteprästinna leende mot dem, hon sträcker ut armarna och kvinnorna springer och möter, glada över hennes återkomst! När hon tackar dem för deras väl utförda arbete syns tårar glimma i ögonvrån av glädje, utan dem hade resan inte blivit fullföljd utan hon hade fått dansa vilt i Hels underjordiska salar i ända in i evigheten. Översteprästinnan lade huvudet på sned, såg på dem med sina intensiva och varma ögon och sade mjukt till sina lärlingar:
"Här i vår tid behöver vi lära oss hedra den kvinnliga principen, för vi har styrts av den manliga allt för länge nu. Månen, Solen och Jorden kräver att vi alla börjar hedra oss själva. Genom att tänka och framförallt handla så att vår jord mår bra, då mår också vi människor, män som kvinnor, bra!"